Hästkött och farliga lodisar
Nu känns det lite som att den här debatten kring att äta slaktad tävlingshäst har lugnat ner sig. Förr fanns inte ens hästar, nu finns hästar i allt. Märklig men intressant vändning på detta postapokalyptiska år.
Jag har tidigare reagerat på att man valt att slänga dessa matvaror då det uppdagats att det funnits hästkött i dessa. Mat är ju alltid mat och det finns alltid folk som dagligen svälter ihjäl. Arga hästmänniskor har då svarat att jag och journalister och media och resten av Sverige och universum inte förstår grejen. Grejen är att det finns rester av medicin och annat bös som man tryckt i hästarna under deras livstid. Jag tänker, trots att det inte verkar finnas någon garanti för vilka effekter som förtärandet av dessa livsmedel kommer innebära att det är nog ändå bättre att kränga dessa än att dö av hunger. Svenskarna verkar ju ha klarat sig bra på köttbullar och färdigpajer än så länge i alla fall.
Det kom sedan till min kännedom att inte alla av dessa skulle slängas utan att en del skulle ges till Stockholms hemlösa, vilket då sammanfaller med vad jag tyckte tidigare. I samma veva fick jag också veta att det kunde finnas rester av dopingpreparat för hästar i dessa pajer, något som ledde till en viss oro. Jag såg framför mig hur dessa preparat påverkade de hemlösa och utsatta på ett vis hämtat ur en vetenskapsaction. De skulle växa enormt i muskelmassa och bli aggressivare. Jag såg framför mig hur dessa numera anabolapumpade individer reser sig mot det samhälle som stött ut dom och skapar kaos och anarki. Polisen sätter in kravallpoliser och civilpersoner vågar inte vistas utomhus. De arga hemlösa skulle slita upp lyktstolpar, kasta bilar och tända eld på kebabkiosker. Äta pudlar och bajsa frätande syra.
Kanske är det rätt att slänga all mat trots allt?
Jordens timma är slagen
Earth hour. Denna omdiskuterade timme på året då vi ska visa att vi bryr oss om moder jord. En vacker tanke som bygger på en märklig princip. En princip som kan liknas med att man i ett års tid våldför sig på någon för att sedan en gång om året ge denne en chokladkaka för att visa att man bryr sig.
Jag är inte efterbliven och är väl medveten om att earth hour är ett PR-jippo för att uppmärksamma vår planets välbefinnande. Ett litet steg i någon typ av riktning för planetens bästa, men nu har vi väldigt länge tagit väldigt små steg. För mig känns det som mycket snack och lite hockey. En vis man sa en gång ”Does your walk match your talk?” och i detta fallet så nej. Vi väljer att under en timme. En liten jävla timme om året att släcka lamporna efter oss. Det är en skitbra idé att vi människor gemensamt kommer överens om att vi ska släcka lamporna. Men varför bara en timme om året? Jag spenderar sammanlagt mer tid med att peta mig i näsan under ett års tid än denna ynka timme.
Om vi verkligen vill göra något och inte bara snacka om att göra något skulle vi ju införa fem, tio eller tjugo earth hours i veckan, minst. Men detta inkräktar på tok för mycket på tv-spelandet, seriekollandet och porrsurfandet. Jag har tröttnat på att bli provocerad av detta faktum och presenterar istället en lösning.
Jag vill minnas en konsert i Stockholm där strömmen kom från vårt cykellandslag som satt på en bataljon spinningcyklar som genererade allt ström. Min lösning baseras på att vi samlar ihop alla våra överviktiga människor, sätter dessa på cyklar och driver vår svenska energiförsörjning framåt. På detta sätt skapar vi el och minskar kostnaden som övervikt för med sig i samhällsinsatser.
Ge mig nästa problem så löser jag det med.
Människor jag misstror
Genom samtal med människor lär man sig hur olika vi alla kan vara. I viss mån är detta vackert, i viss mån är detta tragiskt. Jag noterar ofta de olikheter mina medmänniskor har gentemot mig. Jag är man och män brukar generellt sätt gilla att kategorisera, ranka och lista saker. Här kommer en liten lista på människotyper jag misstror.
Den som inte surfar porr
Med största sannolikhet är detta inte helt sant. Jag hoppas för mänsklighetens bästa att de flesta surfar runt och gräver ner sig i porrträsket ibland. Om det nu är sant tycker synd om er och uppmanar er att börja. Mycket av det jag tänder på har jag upptäckt genom detta fenomen. Släpp präktigheten om kom in i mathcen!
Den som inte onanerar
Jag behöver inte säga mer än att det är tragiskt och även det också förhoppningsvis är lögnare vi finner i denna kategori. Kom igen för fan!
Den som inför sin partner kissar med stängd dörr och inte fiser
Min definition av ett bra förhållande är där man kissar med öppen dörr och fiser under täcket. För att kunna slappna av och komma varandra nära måste man dela på dessa upplevelser, annars kommer det bara bli skilsmässa av alltsammans. Om inte annat kommer man får väldigt märklig mage och tro att könsorganen bara finns för sexuellt umgänge. True story!
Den som håller tillbaka aptiten under dejter
Ofta återfinner man tjejer i denna kategori. Jag har träffat på flertalet tjejer som säger att de går hungriga under dejter för att inte verka glupska. Detta gör mig ganska ledsen då jag själv uppskattar tjejer med aptit. Ingen aptit, inget ligg.
Den som inte erkänner att människan är ett djur
Lyssna på Darwin, kolla upp din cellstruktur eller bara jämför dig med resterande av jordens fauna så hittar ni likheterna. Och kom inte med något argument om att vi skulle vara högre stående, i slutändan är vi ändå bara begär och behov.
Den som inte källsorterar
Finna inga ursäkter, bara att skärpa till sig.
Den som tror att människan kan leva i fred
Människan är en konfliktvarelse, som livnär sig på konflikter och att hitta olikheter och motsättningar. Så länge vi inte gör ett massivt artbiologiskt hopp kommer vi fortsätta att kasta projektiler mot varandra. Passa på att investera i vapenaktier. Vapen kommer alltid efterfrågas.
Den som tror på ödet
Detta fungerar i Lejonkungen men inte riktigt i verkligheten. Du har inget öde, du har omständigheter, orsak samt konsekvens. Flertalet tomtar har utfört inte mindre än folkmord för att de följt sitt öde. Skit i öde, orsak och konsekvens som sagt.
Den som tror på cinematisk kärlek
Kärlek är kemi och vana, samt anpassning. Inte något annat. I fall där detta förekommer har man intalat sig att detta ska vara sant så att det känns sant.
Objektifiera mera
Den senaste tiden har moralpaniken fäst sig i Jönköping och lagt sig som ett järntäcke över stadens invånare. En ny stripklubb har öppnat och detta är minsann inte bra. Inte bra alls. Typiskt jättedåligt.
Vi ska nu bortse från att denna klubb haft öppet längre än de haft tillstånd till och fört en del oväsen, i denna debatt vill jag se det som ganska oväsentligt. Hade det inte rört sig om en stripklubb hade folk inte heller stört sig i denna mån.
Jag blir lite stött av alla de som anser att en stripklubb är en tvivelaktig och ljusskygg verksamhet som inte hör hemma i stan. Jag blir stött av alla de som förknippar verksamheten med moraliska och etiska ställningstaganden. Min allmänna fråga lyder: ”Varför är det fel att betala en kvinna för att klä av sig?”
De självklara svaren kommer kretsa kring kvinnans rätt till sin egen kropp, patriarkatets objektifiering av kvinnan samt bidragande till skeva könsroller och en skev syn på sexualitet. Om vi börjar med att bena ut kvinnans rätt till sin egen kropp så förutsätter, utan faktagrund, jag i denna debatt att kvinnan som står på scen och kastar kläder omkring sig gör detta frivilligt och av egen vilja. Detta är en förutsättning i min föreställningsvärld kring svenska stripklubbar, stämmer inte detta så lagstadgar vi bara det hela. Genom att fösa bort stripklubbar från vår omgivning säger vi egentligen att det inte är ok för kvinnan att göra vad hon behagar med sin egen kropp. Vill ett gäng lätt sorligt lustfyllda män betala för att se på hennes kropp och hon då förmedlar denna tjänst, why not?
För det andra är kvinnliga strippor enbart uppe i debatt för att vi lever i ett patriarkat, manliga strippor är ok och nästan lite lustigt. Detta leder mig till objektifieringsdebatten. Att prata om att sexindustrin objektifierar kvinnor innebär i praktiken att mycket av porren och strip teasen är utformad för de som tänder på kvinnor, och ofta kvinnors sexuella interaktioner med män. Istället för att dämpa detta bör man istället göra så mycket som möjligt för att objektifiera män.
Jag vill uppmana alla kvinnor att bete sig grisigare och se män som sexobjekt. Spana på rumpor, ta på dom, se kropp istället för person. Jag är övertygad om att alla människor objektifierar det som de kan tänkas tända på och kvinnor måste i större grad göra detta. Vi bekämpar eld med eld helt enkelt.
Jag ser redan nu bra tendenser till detta i exempelvis Twilight och nu den kommande Teen Wolf. Här finner vi skådespelare med sexpack som endast står där för publikens njutning, vilket är fantastiskt. Så alla tjejer, objektifiera oss tillbaka, visa att män inte har ensamrätt på att vara gubbsjuka!
Jag löser dopingproblematiken
Under hela vår moderna idrottshistoria har dopingen varit en ständig skräckfaktor. Vem är dopad och vem är ren? Gamla hjältar har fallit och blivit skurkar. Lance Armstrong var fake och detta verkar ha tagit världen med brallorna nere. Barn grät, söta smådjur dog och sportens rykte är numera bara ett minne blott. Frågan lyder: Vad ska vi göra för att lösa detta?
Som vanligt sitter jag inne på lösningen genom att åter igen ha tänkt utanför den låda som vi kallar tråkiga idéer. Istället för att stävja dopingen ska vi istället spä på den.
I framtiden bör vi ha dubbla upplagor av samtliga sportsliga evenemang – en version där ingen doping är tillåten och en där alla kroppsliga boosts är tillåtna och kanske till och med uppmuntrade. Då skulle man ha valet mellan att se rena pojkar och flickor sporta omkring och även valet att se denna nya typ av freakshow som skulle kunna kallas för Monstersports eller mostvarande.
Jag föreställer mig en ny typ av underhållning där män som kvinnor med kroppshållning som hjullastare kastar oljefat tvärs över fotbollsplaner, där hangarfartyg till idrottare idisslar motståndarlagets målvakt och där höjdhopp döps om till höghöjdshopp. Om man väljer att undersöka vilka programidéer som för närvarande cirkulerar i vår kommersiella television är jag övertygad om att detta snabbt kommer bli en tittarstorm. Nu väntar jag bara på ett svar från internationella OS-kommittén.
YOLO – Carpe Diem för de som inte kan latin
Jag såg Döda poeters sällskap igår för första gången, kanske lite märkligt med tanke på att det är en klassiker och att jag är precis rätt målgrupp för filmen. Jag skulle vilja sammanfatta filmens huvudbudskap som något i stil med; ”Krysta fram vad du alltid drömt om, gör det och bli inte en tråkig beige sträng farbror”.
Carpe diem upprepas ständigt under filmens gång. Det är viktigt att det är på latin för då låter det djupare. Carpe diem, detta uttryck leder mig direkt till en annan lingvistiskt sönderknullad fras, nämligen YOLO. Samma innebörd, olika språkkunskaper.
YOlO, Carpe diem, Fånga dagen, Lev i nuet och allt annat motsvarande är ju en jättefin tanke. Om man tror på anarki. Människans absolut främsta egenskap för överlevnad och utveckling är hennes förmåga att inte bara leva i nuet utan att planera för framtiden och förutse kommande händelser. Detta har somliga lite mindre fanatiska livsnjutare insett och dessa säger istället; ”Planera för framtiden men inte på bekostnad av nuet”. Också ganska dumt. För att kunna uppleva härliga stunder måste man också ha dåliga stunder. Vill man ligga halvnaken och fläska sig i solen på Bahamas med en självlysande drink i handen måste man jobba för det. Vill man ha ett sexpack måste man jobba för det. Vill man ha dyra bilar, schyssta villor och den snyggaste dejten så måste man också i viss mån lida eller kämpa för det. På samma sätt som en hungrig stenåldersman först var tvungen att jaga buffeln för att kunna äta den.
Kör man sitt Carpe diem-race kommer man med största sannolikhet tappa alla tänder, få organsvikt, bli internationellt efterlyst och ha en mycket skev vänskapskrets. Jag erkänner mig själv vuxen och inrutad när jag på sätt och vis börjat ställa mig på antagonisternas sida i Döda poeters sällskap och i samtliga filmer där unga vill vända på ett fungerande system.
Tristessens makt
Jag har alltid haft en fascination för det förgångna och då i synnerhet gamla civilisationer, deras kultur, byggnadsverk och liknande. Många gånger när man ser en dokumentär brukar frågan varför ställas gentemot de stora pyramiderna, stonehedge och så vidare. Varför byggdes de?
Det finns tre frekventa svar på denna fråga. 1. Religion, 2. Makt, 3. Utomjordisk påverkan. Jag skulle vilja lägga till ett fjärde alternativ, men låt mig först lägga fram några tankar kring de tre förstnämnda.
Jag har varit sjuk någon dag nu och är uttråkad och rastlös till maxnivå. I vanlig ordning. Internet blir ganska litet efter några timmar, serier blir ganska grått och man pallar inte läsa hur länge som helst. Föreställ er då hur det är att leva utan alla dagens tekniska underverk. Minns de dagar då ni saknat åtkomst till internet. Skrämmande, inte sant?
Ta er då tillbaka till den tiden då det inte ens fanns papper eller kritor. Då den vanligaste underhållningen var att i skuggan av att uppfinna nya naturgudar tugga kåda, göra hällristningar och gräva hål. Då kan man föreställa sig att man tillslut, efter att ha spanat efter alla tänkbara kombinationer av molnfigurer på himmeln, var tvungen att ta till desperata åtgärder för att underhålla sig själv och sina medmänniskor. Då kanske man börjar flytta på stenar, inser att det är coolt att skapa regelbundna mönster och sen helt plötsligt står där en pyramid.
Är ni skeptiska till denna alternativa teori råder jag er att flytta ut i skogen i några veckors tid, bo i ett tält och enbart ta med er kläderna på kroppen. Lycka till att underhålla er.
Hårda grabbar?
Jag rör mig ofta i kretsar innehållandes människor som spenderar mycket av sin tid på gymmet. Jag delar även själv detta intresse och kommer då ofta över lite blandade träningsvideos, intervjuer med bodybuilders och andra människor som gillar att lyfta tunga saker om och om igen. Det finns en gemensam nämnare för samtliga av ovanstående nämnda personer, nämligen att de tycker att det som de sysslar med är det hårdaste som finns. Det är sjukt hårt att svettas bland hantlar och stål, det är manligt att bänkpressa. Har man gymmat mycket är man så hård att man snuddar på odödlighet.
Eller?
Låt oss klä av och analysera denna hårdhet. Gymmet är en anläggning utrustad med följande artiklar: luftkonditionering, bra och tillfredsställande belysning, duschar, bastu, solarium, reception med snacks och frukt, mjuka bänkar, oftast skön temperatur, ergonomiskt anpassade maskiner och ofta snälla människor omkring sig. I vilket universum är dessa hårda förhållanden?
Hårt är att efter en vecka av frost, hunger och ändlöst springande jaga ifatt en mammut och nedgöra denna med vässade pinnar och arga skrik. Hårt är att ensam kolonisera en främmande planet genom självpåtvingad celldelning efter en livstid i rymden. Hårt är att sparka i noshörning i skrevet medans man desarmerar en atombomb och förlöser trillingar.
Att bygga muskler må vara imponerande, sexigt, ansträngande. Men så jävla hårt är det icke.
Värdera ditt liv
Jag och en mycket god vän satt i lördags natt och diskuterade livet. Vi är ganska lika, som bröder. Vi är unga, hungriga och fokuserar mest av allt på slutprestationen snarare än genomförandet. Då föddes ett citat i mitt huvud som sammanfattar mina tankar kring livet:
”Ditt liv kan snabbt värderas genom prestationer du genomfört utgått ifrån dina personliga förutsättningar.”
Det är genom dina prestationer du kommer bli ihågkommen och det är genom dina genomförda samt kommande prestationer som du kan ta dig framåt. Man brukar generellt samla dessa i sitt CV eller i sina intressanta historier man använder för att trollbinda sin omgivning.
Det är ju till exempel mer imponerande om en blind rullstolsbunden laktosintolerant skulle bestiga K2 än om jag skulle göra det. På samma sätt är det också mer imponerande då en ensamstående fembarnsmamma med tre jobb hinner med att förmedla kärlek och trygghet till sina barn än om en överklassfamilj med sju bilar lyckas få sina två välklädda söner att må bra.
Jag tycker att det är värt en funderare. Vad är du kapabel till och vad har du presterat?
Hår under armar, på kön och i anus
Det har varit mycket hår i fokus nu, kvinnohår. Hår på platser där många tydligen inte anser att det ska växa hår. Detta blev mycket tydligt efter en snabb titt i en kvinnlig armhåla på bästa sändningstid. Vilket jävla liv det blev av det hela.
Som vanligt förs diskussionerna via våra sanningsförmedlare aftonbladet, twitter och facebook. Diskussionerna är ganska hårda och går gärna över till personangrepp och slagord gentemot ett helt kön eller en hel rörelse.
Min starka reaktion var då jag kom över kommentarerna kring en bild någon lagt upp på Facebook. Bilden föreställde en kvinna som visade upp en praktfull raggarsträng (kalla det vad ni vill). Replikerna haglade. Man ser lätt tre läger om man vill generalisera kommentarerna; 1. Stå på dig, hår ftw! 2. Fy fan vad äckligt, raka dig eller dö! 3. Jag bryr mig inte men föredrar rakat.
Vad som är intressant i det hela är att de inblandade är så fruktansvärt arga. Det verkar vara en så otroligt viktigt fråga. Lite hår hit eller dit. Självklart är det en debatt som symboliserar ifrågasättande av skönhetsideal och förtryck och hela den trötta baletten men ändå. Att man orkar bry sig om lite hår. Whatever turns you on liksom.
Men om jag måste välja en sida så kan jag säga som så att de som skriker att det är äckligt och att man inte borde se ut sådär tillhör den enfaldiga och rädda sortens människor. Det människor som ser något de inte är vana vid och blir förskräckta. Det är precis samma typ av människor som på sin tid mobbade da Vinci och brände häxor på bål.
Självklart är det positivt att människor tycker som de vill, men när människors tyckande får andra att må dåligt tycker jag man borde ifrågasätta vad som är på gång. Jag skulle vilja påminna att det här med hårighet egentligen inte är mer än en modegrej som prackas på oss av överexponering av skönhetsideal. Skaffa en religion eller hobby istället.
Människans inneboende fulhet
Människan är som varelse både otroligt vacker och otroligt ful. Men oftast mycket fulare på insidan än utsidan. Vi är som vackrast då vi finner lösningar på de problem vi själva lyckats skapa och som fulas när vi skapar dessa problem. Vi är ju faktiskt som djurart upphovsmän av både krig, massmord, exploatering och engångsmuggar.
Mina känslor av irritation och hopplöshet kommer inte från att vi ständigt skapar nya problem, inte heller av att det saknas lösningar på dessa problem, utan snarare att vi vägrar applicera de befintliga lösningarna på våra problem. Låt mig ta ett exempel. För två år sedan hölls en välgörenhetskonsert i människans och moder jords ära. En konsert är otroligt energikrävande räknat i kilowattimmar. Dagen till ära hade man lånat i svenska cykellandslaget som skulle försörja hela kvällen på el genom att sonika sitta och trampa på sina cyklar under hela tillställningen. Detta gick utmärkt och alla var nöjda. Vi har problem med dyra elpriser, vi har problem med bristande elförsörjning och vi har problem med att den el vi producerar är dålig för vår planet. Vi har också ett problem med en sjunkande folkhälsa och ökande fetma. I den bästa av världar skulle man sonika gjort denna cykelförsörjning till standard för alla stora spelningar. Vi bränner kalorier och får el och slår ett slag för folkhälsan samtidigt. Win win.
I den sämsta av världar skulle elen komma från ineffektiva försörjningsvägar som sköttes av stillasittande tjocka människor med undermåligt sexliv.
Gör som Timon och Pumba!
Jag sitter här med två kokta ägg som hånfullt stirrar upp på mig. Jag är otroligt trött på ägg efter att ha tryckt i mig fem om dagen i närmare ett års tid. Det kostar att bygga säger man ju.
Jag räknade lite på det och undrade hur världen skulle se ut om alla åt lika mycket som jag. Vad jag kom fram till då var ganska skrämmande. Världen skulle se ut precis som den gör idag, fast något värre. Detta på grund av att vi ändå köper för mycket mat och slänger skiten i onödan. Vi har många munnar att mätta och det enda vi fyller är våra soppåsar.
Hur ska vi då ge alla mat för att undvika det naturliga urvalets hårda utresning av de hungriga?
Jo! – Insekter!
Jag är övertygad om att vi har en mycket hämmad resurs i dessa små härliga kryp. Jag ser mig lokala odlingar där insekter frodas som avfallshanterare och som sedan ska ätas, kanske med lite curry, vitlök eller varför inte chili. Här skulle vi slå flera flugor i en smäll (Jo, jag sa just det). Insekter kostar inte mycket energi i drift, de kan leva på gammalt avfall och de är näringsrika. Kanske lite knastriga men det är ju bara nyttigt med lite tuggmotstånd. Det är ju som Timon och Pumba säger; Slemmigt men mättande.
Jag tror mycket mer på denna idé än att man ska lägga miljarder med kronor på att försöka odla kött i laboratorium. Detta är en otroligt energikrävande process. Vi är ganska dåliga på att ta vara på vad naturen har att ge och ska istället hela tiden låsa in oss och blanda en massa snäva kemikalier för att uppnå det som funnits sedan urminnes tider.
Några skulle nog kalla mig lite sjuk. Jag säger snarare att det är en sjuk värld vi lever i. Där en tradition av att äta insekter istället för att föda upp övermängder med kreatur skulle vara det minst sjuka.
Vem vill ligga med en Disneybrud?
Jag gjorde en liten spaning häromdagen. De brudar i Disneyfilmer som ska anses vara filmens skönhet äter aldrig. Enda gången man ser någon av våra älskade tjejer närma är mig veterligen vid två tillfällen, när Belle slickar av fingrarna hon doppat i en förbiflygande paté under Var vår gäst-sången i Skönheten och odjuret och när Snövit tar en tugga av ett äpple. Att de är tunna som tandpetare är alltså inte så underligt. Just det, Mulan får lite ris intryckt i käften vid något tillfälle. Men sen är hon ju också en rebell av sällan skådat slag som trotsar både Mongoler, könsnormer, familj, kejsaren och tyngdlagen vid något tillfälle.
Utöver detta ser de typ likadana ut. De har samma haka, samma ögon, samma bröst, samma midja. Det som skiljer de åt är hårfärg, klädsel och vilken stereotypisk prins, alternativt mjuktuff helyllekille de trånar efter.
Detta har sedan lång tid tillbaka visat mig vilken typ av tjejer jag inte ska leta efter. En riktigt tjej ska ju vara av rejält och stabilt material. Inte vara rädd för mat, för att fisa under täcket eller för att kissa med öppen dörr. Hon ska definitivt inte tråna efter någon prins charming.
Så vem vill ligga med en Disneybrud? Inte jag.
Moralmoderkaka
Jag är lite trött på moralkakor och hypotetiska moraliska val.
På tal om kakor vaknade jag upp efter en genomblöt festhelg i Göteborg med ett recept på moderkaka på min mobil. Mycket märkligt. Jag tänker inte publicera det här men det finns säkert på flashback som allt annat osmakligt.
Men för att återgå till moral, och normer och sådant. I tidigt stadium brukar våra lågstadielärare diskutera moral med sina elever. Jag minns det ganska väl. Det var på den tiden då man hade en bänk som man kunde öppna och förvara ritböcker, klister och pennor i. På den tiden då man hade sin egen bänk. Rätt som det var stod debatten i lågor och min hatfråga kom på tal: ”Skulle du offra ett oskyldigt barns liv om du kunde rädda tusen?”
Vilken jävla skitfråga. Jag förstår precis som alla andra att den bara är hypotetisk och ska spegla någon typ av ytterlighet för de svåra valen här i livet. Problemet är att sådana frågor snarare hämmar tänkandet och möjligheten till reflektion. I denna fråga finns det egentligen bara två svar. Alla svåra moraliska frågor i verkligheten har minst tio svar. Frågan borde istället utformas något i stil med: ”Hur många djurförsök vill vi satsa på att testa olika kemikalier, vad får detta kosta, vem ska dessa kemikalier gagna och hur ska de få lov att säljas eller spridas?” eller ”Bör alla ha rätt till samma sjukvård, även de som rökt och supit sönder sina organ, detta i relation till hur mycket skatt vi ska betala?”
Vad jag också menar är att det i en diskussion enbart går att ge ett svar till min hatfråga. Svarar man att man har ihjäl ungen så blir man ju genast föremål för energifylld kritik. Hur kan man vilja döda ett oskyldigt barn?
Hela världen bygger på att vissa dör för att andra ska leva, på att vissa har det sämre för att vissa har det bättre. Denna fråga vaggar också in oss i en sorts falsk trygghet om att världen skulle ha en fundamental godhet att stötta sig mot. Låt ungarna istället börja tidigt med att vända och vrida på problem, se alla infallsvinklar och lär ut att världen inte är svart eller vit. Den är ju oftast grå.
Vegetariskt bajs
Nu är jag uppe i tio veckor utan kött. Som vegetarian alltså. Jag blev idag uppmanad att mäta mina gympåverkade kroppsdelar och det såg rätt bra ut. Tydligen skulle en biceps på över 30 cm i omkrets betyda att man var ”stor” och det slog man ju i alla fall. Yes, alltså.
Nu är det så här att jag brukade vara en bra kock. Jag fick i alla fall min omgivning att äta det jag lagade och det är ju alltid något. Nuförtiden är det inte lika sexigt ställt bland pannor och kastruller. Jag har stora problem att få min vegetariska kost att bli riktigt god. Det blir alltid så torrt och smaklöst. Som blöt wellpapp typ. Och det är ju inte så gott.
Nu har jag en ny taktik. Istället för att pröva mig fram med massa såser och värdelösa kryddor har jag kombinerat något äckligt med något gott. Det vill säga att hälla ner en påse dipmix i all matlagning jag gör. Dipmix är ju alltid lika sjukt gott. Detta fungerar helt fantastiskt och jag ska nu göra mitt bästa för att sprida min heliga lära kring dipmixens mirakel. Självklart är det ju idé att kombinera detta med lite crème fraiche för att få det hela att bli lite mustigare. Till och med obligatoriska jävla bönröran som man tydligen ska äta som vegetarian blir god nu.
Och på tal om att vara vegetarian. Vilka gudomliga toalettbesök man gör. Konsistensen är bra, färgen är bra och man känner sig så lätt och fri. Testa ska ni se. Ni kommer i alla fall spara in toapapper.
