Vi ser inte döden på dagsbasis eller veckobasis längre, därför blir vår död så förbannat dramatiskt. Vi omfamnar döden på ett mycket märkligt vis. När någon dör går flyglarmet, nu jävlar är det kris. Att någon dör känns i vårt samhälle näst intill onaturligt snarare än att vara det mest naturliga som finns, bortsett från att fisa under täcket och att idka tokonani när man är ledsen. Det har till och med gått så långt att vi sörjer personer som vi inte känner.

Hade vi dött lite oftare, alltså haft en större rullians på människor än vi har hade situationen varit annorlunda. Vi kan dra exempel till någon större tragedi som sträcker sig över en längre tid, typ världskrig, folkmord eller svält. I dessa situationer sjunker värdet på ett människoliv ganska drastiskt. Som kolapapper, eller håliga paraply eller gamla glödlampor. Men i västvärlden ser det inte ut så. Genom hela vår kultur är döden en fiende, något som egentligen inte inträffar och något som vi inte tänker på.

I brist på dödsfall har vi istället börjat identifiera oss med sorgen då en kändis går hädan. Då samlas vi i ett gemensamt sörjande, då ska vi plocka fram rosorna och gravljusen för att fylla torgen. Kanske för att vi är ett flockdjur och vi gemensamt delar på oron över att förlora någon närstående eller för att vi helt enkelt tror att vi har någon typ av relation till den avlidne. Men med största sannolikhet för att vi inbillar oss att den avlidne gett oss någon form av utbyte. Vi sörjer mycket hellre Steve Jobs än en anonym afrikan som svälter ihjäl och vi tänder hellre ett ljus för Stefan Liv än för en okänd soldat. Detta är helt naturligt och inget vi ska vara bittra över. Precis som med allting annat vill vi alltid ha något tillbaka när vi investerar vår tid, våra pengar eller våra känslor i något eller någon. Detta kan lätt av den enfaldige tolkas som att vi skulle vara egoistiska och själviska väsen, men inte alls. Vi är bara helt naturliga och fullkomligt logiska varelser som lever efter principen, orsak och konsekvens.

Skulle vi dö för ofta skulle man förmodligen inte orka investera någon tid eller några känslor i varandra. Precis som i krig eller svält. Tillfällen då man å det naturligaste går efter principen, den enes död den andres bröd.

Jag tror att det ibland kan vara nyttigt att hålla döden närmare än vad vi oftast gör. Lite som talespråket: ”Håll dina vänner nära men dina fiender närmare”.