Mammuten har klampat runt i mina tankar en stor del av helgen. Den är ganska bad ass. Som en elefant fast like a baws. Som en hårig pansarvagn med betar. Och detta fanskap har människor gett sig på att jaga och nedgöra. Det är ganska hårt.

Jag satt med en gammal kär vän på ett fik i lördags och diskuterade livet. Jag åt pannkakor och han hade whiskey i kaffet. Vi båda upplevde oss befinna oss i den gråzon där man är vuxen men ännu inte bestämt sig för om det är jobbets karaktär eller lönen som är det viktigaste. Att vi ens kan göra det valet är ju egentligen en lyx mycket få förunnat. En långtgående populärdiskussion bland oss vuxna är ju det där livscoachinspirerade ämnet kring vad ens jobb ska ge en. Och innebära för en. Och utveckla en till. Jobbar vi för att utvecklas själva, för att göra en insats eller för att få pengar på kontot?
Vi verkar ha någon sorts uppfattning om att den moderna samhällsstrukturen har fått oss att gå från vår natur till att bli kapitalistiska varelser som bara bryr sig om hög lön och materiella tillgångar. Som om vår natur skulle vara annorlunda. Jag tog här mammutjägarna som exempel. Det om något är ju att gå tillbaka till gamla och naturliga levnadssätt. En mammut är ett av de farligaste djuren som någonsin vandrat på jorden, bortsett från alla gamla skräcködlor som numera sätter skräck i form av bilavgaser. Den var stor, hårig, vägde säkert hur många hundra kilo som helst, hade betar som en gaffeltruck och blev förmodligen ganska aggressiv om man till exempel kastade sten eller vassa pinnar på den. Ändå envisades man med att försöka ha ihjäl detta motvilliga djur. Varför?
För att få in stora mängder kött, päls och ben på samlarkontot. Man hade säkert kunnat stampa kanin eller plocka bär, men man väljer istället att ge sig på mammuten. Så kom inte här och gnäll över att vi gått från något sorts naturligt urstadium som varit hälsosamt. Dagens mammutar jagas samma med samma frenesi och risktagande som stenålderns.

Själva företeelsen att ge sig på en mammut är en cool tanke för en lite medvetet machokåt man som mig. Människa mot djur. Eller om vi ska vara ärliga, en svärm med människor mot en mammut, fast själva målningen blir fräckare om en man alena står mot en stegrande mammut i åskväder. En av mina bästa föreläsare genom tiderna hade ett stående ordspråk; ”Stora håriga mål”. Vad han menade med det var att man alltid ska sikta högt och mot det största och värsta man kan. Och vad är större och hårigare än en mammut?
Jag ska bli en mammutjägare. Jag ska jaga mina jävligt stora och jävligt håriga mål. Mammuten är ingen lätt match. Den är livsfarlig, den är smutsig, den är blöt, den är arg, den är tuff, den är awesome. Men det ska vi absorbera, livet ska brännas. Ikväll ska vi jaga mammut.