Jag rör mig ofta i kretsar innehållandes människor som spenderar mycket av sin tid på gymmet. Jag delar även själv detta intresse och kommer då ofta över lite blandade träningsvideos, intervjuer med bodybuilders och andra människor som gillar att lyfta tunga saker om och om igen. Det finns en gemensam nämnare för samtliga av ovanstående nämnda personer, nämligen att de tycker att det som de sysslar med är det hårdaste som finns. Det är sjukt hårt att svettas bland hantlar och stål, det är manligt att bänkpressa. Har man gymmat mycket är man så hård att man snuddar på odödlighet.

Eller?

Låt oss klä av och analysera denna hårdhet. Gymmet är en anläggning utrustad med följande artiklar: luftkonditionering, bra och tillfredsställande belysning, duschar, bastu, solarium, reception med snacks och frukt, mjuka bänkar, oftast skön temperatur, ergonomiskt anpassade maskiner och ofta snälla människor omkring sig. I vilket universum är dessa hårda förhållanden?

Hårt är att efter en vecka av frost, hunger och ändlöst springande jaga ifatt en mammut och nedgöra denna med vässade pinnar och arga skrik. Hårt är att ensam kolonisera en främmande planet genom självpåtvingad celldelning efter en livstid i rymden. Hårt är att sparka i noshörning i skrevet medans man desarmerar en atombomb och förlöser trillingar.

Att bygga muskler må vara imponerande, sexigt, ansträngande. Men så jävla hårt är det icke.