Jag har börjat följa Fredrik Lindströms nya serie ”Vad är en människa?” och blivit sådär härligt frälst som bara ett trettonårigt Hellströmfan blir efter att krulltotten från Göteborg tagit dennes konsertoskuld. Lindström sitter helt enkelt i en stol mitt emot en ensam gäst som också sitter i en stol och filosoferar över vad en människa är. Mysigt, intressant och skrämmande på ett svindlande vis. Att känna sig naken på ett själsligt och existentiellt plan är alltid läskigt.

I första avsnittet diskuteras det vad det är som bestämmer över våra handlingar. Är det kroppen, alltså de djuriska instinkterna, eller medvetandet som bestämmer?
Kroppen och medvetandet jämförs här med en hund och en ägare, något som är ganska intressant. Tänker man närmare på det så verkar det ju vara vårt medvetandes uppgift att efter bästa förmåga tjäna våra basala behov och inte tvärtom. Vill kroppen äta äter vi, vill kroppen sova sover vi, vill kroppen knullar vi (alternativt onanerar vid partnertorka) och blir kroppen rastlös hittar vi på något. Om vi inte gör som kroppen vill så mår vi dåligt, på ett eller annat vis. Jag tror ännu ingen har dött av kåtslag men man vet ju aldrig.

Kort och gott kan vi konstatera att människan egentligen inte är mer än en apa med lite fränare mjukvara, tyngre hårddisk och lenare design.

Ska vi blanda in allas vår käre Maslow med sin vedertagna pyramid i det hela ser vi snabbt att det är först när alla våra djuriska behov är stillade som själen får sina minuter i rampljuset. Tills vi blir hungriga, kåta eller kissnödiga nästa gång vill säga.

Så mina kamraters medvetande, jag talar till er när jag säger; ut och tillfredställ era behov. Det är er mening och innebörd.

Jag diskuterade livets mening och universums oundvikliga expansion och tillika upplösande. Eller inte riktigt upplösande då ingenting enligt våra naturlagar per definition försvinner men om allting är tillräckligt långt ifrån vartannat så blir det ju ungefär samma effekt. Samma effekt som ett upplösande alltså. Typ.

När jag pallade mig iväg till gymmet före jobbet igår morse insåg jag snabbt vad livets mening var. Med fyra olika ekipage bestående av tygpåse, träningsväska, datorväska och en tygpåse till morrade jag för mig själv som så många gånger förr att livet enbart verkar handla om att bära saker från punkt A till punkt B och sedan tillbaka igen. Är dagen riktigt jävlig ska man förbi punkt C och den jävla anhalten punkt D också.

Det blir nog värre när man på valfritt sätt sedan införskaffar ungar. Först ska man bära ungarna, vissa gör det i magen, sen ska man bära ungarnas saker, sen ska man efter några års uppehåll av att bära ungarnas ekonomi bära ut ungarnas saker när de flyger hemifrån.

Men träningen gick bra. Dock ligger min självdestruktivitet och samhällsidealet bakom mig på en lite kärra och skriker glåpord på grund av att jag kommer leva på pizza hela veckan. Å andra sidan skadar det inte med lite nytt underhudsfett nu när Kung Bore verkar ha drabbats av galna kosjukan och inte längre är vid sina sinnes fulla bruk.

Over and out.