Earth hour. Denna omdiskuterade timme på året då vi ska visa att vi bryr oss om moder jord. En vacker tanke som bygger på en märklig princip. En princip som kan liknas med att man i ett års tid våldför sig på någon för att sedan en gång om året ge denne en chokladkaka för att visa att man bryr sig.

Jag är inte efterbliven och är väl medveten om att earth hour är ett PR-jippo för att uppmärksamma vår planets välbefinnande. Ett litet steg i någon typ av riktning för planetens bästa, men nu har vi väldigt länge tagit väldigt små steg. För mig känns det som mycket snack och lite hockey. En vis man sa en gång ”Does your walk match your talk?” och i detta fallet så nej. Vi väljer att under en timme. En liten jävla timme om året att släcka lamporna efter oss. Det är en skitbra idé att vi människor gemensamt kommer överens om att vi ska släcka lamporna. Men varför bara en timme om året? Jag spenderar sammanlagt mer tid med att peta mig i näsan under ett års tid än denna ynka timme.

Om vi verkligen vill göra något och inte bara snacka om att göra något skulle vi ju införa fem, tio eller tjugo earth hours i veckan, minst. Men detta inkräktar på tok för mycket på tv-spelandet, seriekollandet och porrsurfandet.  Jag har tröttnat på att bli provocerad av detta faktum och presenterar istället en lösning.

Jag vill minnas en konsert i Stockholm där strömmen kom från vårt cykellandslag som satt på en bataljon spinningcyklar som genererade allt ström. Min lösning baseras på att vi samlar ihop alla våra överviktiga människor, sätter dessa på cyklar och driver vår svenska energiförsörjning framåt. På detta sätt skapar vi el och minskar kostnaden som övervikt för med sig i samhällsinsatser.

Ge mig nästa problem så löser jag det med.