Under en längre tid har jag frågat mig en fråga som möjlighet hör hemma hos någon som är nere i en depression men som fortfarande tagit upp en del tid. Vad är meningen att göra något alls om vi ändå ska dö och allting någon gång ska försvinna?

Vad är meningen att skapa eller försöka när allt någon gång bara ska sluta upp som stoft i universums oändlighet? Existensen av allt är kraftigt begränsad i tid.

Med dessa tankar som en törnkrona är det svårt att hitta mening med tillvaron. Men det är just mening och meningsskapande som jag tänkte ta en titt på nu. Och det vackra med det hela. Vi människor är fantastiska varelser på många vis, mindre fantastiska på andra. Vad vi är bäst på är att skapa och hitta mening i och med vår omgivning och existens. Det är helt fantastiskt. Vissa är bättre än andra. Vissa kan se tecken och uppenbarelser i stenar, himmeln, våfflor, inälvor, sitt eget liv, andras liv och konflikter. Bara man letar så finns det. Vi kan hitta samband mellan längden på vår penis och hypotenusan av en valfri pyramid, mellan kattbajs och utomjordiskt liv och mellan 11:e september och Bush vilja att traska in i mellanöstern.

Må så vara att inget händer efter döden, att det inte finns någon gud och ingen mening med våra liv. Att allt är slump och bara slump i slutet av universums oändlighet. Om detta vet vi inte så mycket, men vi antar detta just nu. Trots detta vill vi ivrigt se och hitta och skapa mening. Det är detta som är vårt bränsle att bygga civilisationer, och rasera de samma. Det är lite som punk, fast tvärtom.
”Det finns ingen mening, det kommer inget syfte, ni är bara samlingar av kisel, kol och vatten som råkat börja leva av slumpen”
”Det skiter vi i! Dra åt helvete! Nu jävlar ska vi skapa och hitta mening i allt. Vi skiter i fall det inte finns någon mening, vi ska hitta den ändå! En satans vacker jävla mening dessutom!”

Denna tanke slog mig som en frusen skinka i ansiktet. Den slog mig när jag i min fyrkantiga rutin gick till jobbet en dag. Och jag bara log. Log stort och kunde inte sluta. Jag ville skratta, skutta, dansa och sparka i lövhögar. Jag såg människan som en meningsskapande arbetsmyra, en outtröttlig maskin som tuffar på trots alla hinder och motgångar. Vad som än händer har det en mening, annars skapar vi det.

Det är nog det vackraste jag vet. Att allting hos oss människor är given en mening och ett syfte. I vår värld betyder allt någonting.