Nu är jag uppe i tio veckor utan kött. Som vegetarian alltså. Jag blev idag uppmanad att mäta mina gympåverkade kroppsdelar och det såg rätt bra ut. Tydligen skulle en biceps på över 30 cm i omkrets betyda att man var ”stor” och det slog man ju i alla fall. Yes, alltså.

 

Nu är det så här att jag brukade vara en bra kock. Jag fick i alla fall min omgivning att äta det jag lagade och det är ju alltid något. Nuförtiden är det inte lika sexigt ställt bland pannor och kastruller. Jag har stora problem att få min vegetariska kost att bli riktigt god. Det blir alltid så torrt och smaklöst. Som blöt wellpapp typ. Och det är ju inte så gott.

 

Nu har jag en ny taktik. Istället för att pröva mig fram med massa såser och värdelösa kryddor har jag kombinerat något äckligt med något gott. Det vill säga att hälla ner en påse dipmix i all matlagning jag gör. Dipmix är ju alltid lika sjukt gott. Detta fungerar helt fantastiskt och jag ska nu göra mitt bästa för att sprida min heliga lära kring dipmixens mirakel. Självklart är det ju idé att kombinera detta med lite crème fraiche för att få det hela att bli lite mustigare. Till och med obligatoriska jävla bönröran som man tydligen ska äta som vegetarian blir god nu.

 

Och på tal om att vara vegetarian. Vilka gudomliga toalettbesök man gör. Konsistensen är bra, färgen är bra och man känner sig så lätt och fri. Testa ska ni se. Ni kommer i alla fall spara in toapapper.

Mammuten har klampat runt i mina tankar en stor del av helgen. Den är ganska bad ass. Som en elefant fast like a baws. Som en hårig pansarvagn med betar. Och detta fanskap har människor gett sig på att jaga och nedgöra. Det är ganska hårt.

 

Jag satt med en gammal kär vän på ett fik i lördags och diskuterade livet. Jag åt pannkakor och han hade whiskey i kaffet. Vi båda upplevde oss befinna oss i den gråzon där man är vuxen men ännu inte bestämt sig för om det är jobbets karaktär eller lönen som är det viktigaste. Att vi ens kan göra det valet är ju egentligen en lyx mycket få förunnat. En långtgående populärdiskussion bland oss vuxna är ju det där livscoachinspirerade ämnet kring vad ens jobb ska ge en. Och innebära för en. Och utveckla en till. Jobbar vi för att utvecklas själva, för att göra en insats eller för att få pengar på kontot?
Vi verkar ha någon sorts uppfattning om att den moderna samhällsstrukturen har fått oss att gå från vår natur till att bli kapitalistiska varelser som bara bryr sig om hög lön och materiella tillgångar. Som om vår natur skulle vara annorlunda. Jag tog här mammutjägarna som exempel. Det om något är ju att gå tillbaka till gamla och naturliga levnadssätt. En mammut är ett av de farligaste djuren som någonsin vandrat på jorden, bortsett från alla gamla skräcködlor som numera sätter skräck i form av bilavgaser. Den var stor, hårig, vägde säkert hur många hundra kilo som helst, hade betar som en gaffeltruck och blev förmodligen ganska aggressiv om man till exempel kastade sten eller vassa pinnar på den. Ändå envisades man med att försöka ha ihjäl detta motvilliga djur. Varför?
För att få in stora mängder kött, päls och ben på samlarkontot. Man hade säkert kunnat stampa kanin eller plocka bär, men man väljer istället att ge sig på mammuten. Så kom inte här och gnäll över att vi gått från något sorts naturligt urstadium som varit hälsosamt. Dagens mammutar jagas samma med samma frenesi och risktagande som stenålderns.

 

Själva företeelsen att ge sig på en mammut är en cool tanke för en lite medvetet machokåt man som mig. Människa mot djur. Eller om vi ska vara ärliga, en svärm med människor mot en mammut, fast själva målningen blir fräckare om en man alena står mot en stegrande mammut i åskväder. En av mina bästa föreläsare genom tiderna hade ett stående ordspråk; ”Stora håriga mål”. Vad han menade med det var att man alltid ska sikta högt och mot det största och värsta man kan. Och vad är större och hårigare än en mammut?
Jag ska bli en mammutjägare. Jag ska jaga mina jävligt stora och jävligt håriga mål. Mammuten är ingen lätt match. Den är livsfarlig, den är smutsig, den är blöt, den är arg, den är tuff, den är awesome. Men det ska vi absorbera, livet ska brännas. Ikväll ska vi jaga mammut.

Vi ser inte döden på dagsbasis eller veckobasis längre, därför blir vår död så förbannat dramatiskt. Vi omfamnar döden på ett mycket märkligt vis. När någon dör går flyglarmet, nu jävlar är det kris. Att någon dör känns i vårt samhälle näst intill onaturligt snarare än att vara det mest naturliga som finns, bortsett från att fisa under täcket och att idka tokonani när man är ledsen. Det har till och med gått så långt att vi sörjer personer som vi inte känner.

 

Hade vi dött lite oftare, alltså haft en större rullians på människor än vi har hade situationen varit annorlunda. Vi kan dra exempel till någon större tragedi som sträcker sig över en längre tid, typ världskrig, folkmord eller svält. I dessa situationer sjunker värdet på ett människoliv ganska drastiskt. Som kolapapper, eller håliga paraply eller gamla glödlampor. Men i västvärlden ser det inte ut så. Genom hela vår kultur är döden en fiende, något som egentligen inte inträffar och något som vi inte tänker på.

 

I brist på dödsfall har vi istället börjat identifiera oss med sorgen då en kändis går hädan. Då samlas vi i ett gemensamt sörjande, då ska vi plocka fram rosorna och gravljusen för att fylla torgen. Kanske för att vi är ett flockdjur och vi gemensamt delar på oron över att förlora någon närstående eller för att vi helt enkelt tror att vi har någon typ av relation till den avlidne. Men med största sannolikhet för att vi inbillar oss att den avlidne gett oss någon form av utbyte. Vi sörjer mycket hellre Steve Jobs än en anonym afrikan som svälter ihjäl och vi tänder hellre ett ljus för Stefan Liv än för en okänd soldat. Detta är helt naturligt och inget vi ska vara bittra över. Precis som med allting annat vill vi alltid ha något tillbaka när vi investerar vår tid, våra pengar eller våra känslor i något eller någon. Detta kan lätt av den enfaldige tolkas som att vi skulle vara egoistiska och själviska väsen, men inte alls. Vi är bara helt naturliga och fullkomligt logiska varelser som lever efter principen, orsak och konsekvens.

 

Skulle vi dö för ofta skulle man förmodligen inte orka investera någon tid eller några känslor i varandra. Precis som i krig eller svält. Tillfällen då man å det naturligaste går efter principen, den enes död den andres bröd.

 

Jag tror att det ibland kan vara nyttigt att hålla döden närmare än vad vi oftast gör. Lite som talespråket: ”Håll dina vänner nära men dina fiender närmare”.

Jag är less på att det underhållningsheroin som nöjesindustrin pumpar in i våra vener. De säljer idéer på att kärlek är underbart och att det finns hjältar. Men det är inte sant. Det vi vill benämna som kärlek är bara ett resultat av fortplantingsinstinkter och de enda som kan rädda oss är vi själva. Det finns inga hjältar som undsätter oss, bara bra eller dåliga exempel.

Vad är kärlek och vad är en hjälte?

 

Det finns tusen och åter tusen sånger, filmer, böcker, berättelser, rim, skrönor och lögner om hjältar och hur en sådan ska vara. Min uppväxt och det samhälle jag lever i har gjort att jag direkt förknippar en hjälte med äventyr, ensam är stark, stolthet, ära, heder, muskler, stilighet och tuffhet. Och hjälten har ju såklart en snopp och inte en fitta. Men det ska regna fitta över honom när han är färdig. Man kunde ju hoppats på att det fanns sådana. Sådana som alltid kommer och räddar oss i sista stund och som är beredda att ensamma göra upp med regeringar, maffian, diktatorer och faktiskt också vinner genom ren awesomeness. Men verkligheten fungerar inte så. Det finns ingen som räddar oss. Vi är ett flockdjur och det är tillsammans vi kan förändra saker. Det är när vi enar oss som vi är som bäst och som värst. Tillsammans kan vi välta berg, störta diktaturer och rädda vår framtid. Men tillsammans skapar vi också diktaturer och förslavar andra. I The Matrix säger designern av programmet till Neo att hoppet är nyckeln till människans största styrka och svaghet. Det är inte sant. Det är gemenskapen som ger oss styrka och som tar styrkan från andra. Och vem fan gjorde maffian ond och vem fan kallade hjälten god? Den enes hjälte är alltid den andres nemesis. Den enes godhet är alltid den andres lidande. Den enes hjälp är alltid den andres övergrepp.

 

Kärlek då?

 

Vi blir uppfostrade med att man måste hitta kärleken för att göra livet komplett. Vi förväntas para ihop oss två och två. Helst kille tjej för annars blir man föraktad, stenad, dödad och utstött på de flesta ställen här i världen. Livet handlar om att hitta kärlek om att hitta lyckan i denna. Men det är bara kemi. Vätskor som då de blandas på rätt sätt börjar bubbla lite, och i vissa fall explodera eller frysas ned. Att kalla vår något invecklade fortplantningsprocess för kärlek är ungefär som att kalla ett vunnet krig för lycka och en ask choklad sin bästa vän.

Min guldgruva SVT Play har åter igen levererat mig underhållning. Denna gången i form av en serie vid namn Människans Planet (Human planet). Detta är en serie som behandlar det unika faktum att människan är den enda varelse som lyckats etablera sig i samtliga av jordens miljöer.

 

Varje avsnitt har en specifik miljö som tema. Det avsnitt som gjort starkast intryck på mig handlade om människor i gräsbevuxna miljöer, alltså savanner, glesare skogar och träskmarker. Här presenterades bland annat ett gäng afrikanska bönder och deras problem med en viss fågel vars namn var något i stil med blodnäbbstrast eller liknande. Denna fågel är en liten, väldigt söt skapelse med blodröd näbb och en ganska oskyldigt men på fåglars naturliga vis en ganska korkad uppsyn. Denna fågel lever i flockar och svärmar likt gräshoppor. De kan tömma ett helt fält med spannmål på en timmes tid. Detta är givetvis väldigt jobbigt för bönderna som ständigt måste syssla med aktiv skadereducering på grund av dessa fjäderfän. Men bönderna har en plan.

 

När det är dags för detta lilla gulliga och något tuffsiga fjäderfä att häcka samlas de alla i enorma nästen som rent grafiskt ser ut som en avancerad kvinnlig balfrisyr efter två dagar i motvind och hagel. Under dagarna är hanarna ute och samlar mat och honorna… ja, gör det honor gör under dagarna. Under dagen ser man bönderna smyga fram till nästena med stubintråd och bensindunkar. Dessa placeras ut vid trädens stammar. Sedan väntar de tills hanarna återvänder vid solnedgången.

 

Vad som sedan händer ska jag försöka beskriva så talande som möjligt. Det är en afrikansk savann som klätt i sig det halvdunkla och något harmoniska ljus som hör slutet av dagen till. Längs med horisonten ligger en rand av trädkronor. Hundratals småfåglar återvänder med mat till sina hungriga familjer. De är trötta efter en lång arbetsdag och vill bara hem till sina kvittrande partners. Det är en ganska vacker syn. Nästa klipp fokuserar på ett batteri som där en hand av okänd tillhörighet kopplar till en kabel. Sekunden senare förvandlas horisonten till en scen stulen från Vietnamkriget. Stora popcornformade moln av exploderande bensin slukar fåglar, träd, blad, horisonten, hela skiten. Det är en overkill av sällan skådat slag. Framför allt i min värld där jag tyckte det var lite väl hårdnackat när en bekant pulvriserade en duva med ett trimmat luftgevär efter en bajsfadäs från fågelns sida. Vi snackar inte massmord här, vi snackar total jävla utplåning. Kontrasten mellan denna brutala eldkaskad och söta små sparvar är tilltalar på något vis min humors svarta sida och det enda jag kan göra är att skratta åt detta nakna bruk av övervåld.

Att vara bakfull i goda vänners sällskap är något av det bästa som finns. Att ligga i en varm och lite lätt ohygienisk men ändock kärleksfull hög av tio män är en mycket vacker känsla. Att dessutom trycka i sig pizza och glass i denna hög bara ökar upplevelsen några nivåer. Sjunde himmeln ligger redan långt bakom oss.

 

Och förfesten började igen. Som den sig bör. Då resten av gänget ville ut på klubbscenen igen hade jag fått äran att bli inbjuden till en mycket speciell och säregen fest i Sovjets och Stalins ära. Detta var ett tillfälle att jag inte kunde missa. Det skulle ju till och med finnas en vodkabuffé. Utan att på något vis göra ett politiskt ställningstagande har jag Sovjet alltid fascinerat mig. Det finns en sorts odödlig närmast mytisk tung mekanisk mystik över den forna jätten i öst. Jag tänker på röd, dramatiska militära uppvisningar, segrar skrivna med blod, tunga maskiner på frammarsch, oändliga fabriksanläggningar och en jävligt pampig nationalsång. Jag vet, det är ganska stereotypt, men fortfarande förbannat coolt.

 

Själva festen ägde rum i en liten mysig studentlya, på låt säga, 40 kvadrat kanske. I sann och äkta solidaritetsanda verkade alla vara bjudna och mysighetsfaktorn steg för varje person som gjorde kvadratmetrarna trängre. Lägenheten var dagen till ära smyckad med röda stjärnor, ackompanjerade av hackan och skäran samt mången bilder av självaste pappa Stalin. Som kronan på skapelsen hade också festens deltagare anammat denna gamla ryska bit kultur. Med sin egen twist såklart. Extra plus för officersmössor, latex, piskor, korsetter, läderkjolar och uniformer. Ganska stort plus. Det är precis sådant vi gillar men ser alltför sällan.

 

Utöver detta bjöd tillsällningar på mycket vodka och vackra socialistiska sånger. Jag kände mig tyvärr lite naken utan päls och militärisk huvudbonad i det annars så vackra sällskapet. Men nästa gång kommer jag vara redo med en arsenal som kommer göra spetsnaz avundsjuka.

I helgen fylldes en minibuss med sju grabbar och många kilo muskler. Resan började i Skåne och landade i Stockholm. Detta var starten på en mycket lovande helg.

 

Helgen bjöd på mycket av livets goda. Framför allt gott sällskap. I vanlig ordning gjorde jag också ett par iakttagelser i huvudstaden. Det är en intressant stad det där.

 

Låt oss börja i en ände, bara för att ha en ände att börja i. Taxiresor. Börskraschen, guldruschen eller oljekrisen är ju ingenting i jämförelse. Satan i gatan vad dyrt det är att åka taxi. Det motsvarar åktiden i guld. Att betala 550 riksdaler för enkel resa in till stan är inte vad jag kallar livskvalitet. Trots denna hutlösa våldtäkt på våra plånböcker hörde jag av en bekant att vissa taxibolag ska erbjuda rabatt för kunder som åker hem själv på kvällen. Detta är en ganska lustig idé. Är det något sorts sympatitänk för att personen i fråga inte lyckades uppbåda ett hemsläp för kvällen? En kompensation för uteblivet sex?

 

På tal om priser så kan vi gå vidare enligt kostnadslinjen och diskutera inträdespriser. Vi blev ivägdragna till något sorts vattenhål vid namn Ambasadeur. Här fick man betala en avgift på 180 riksdaler för att träda in. I praktiken alltså betala 180 kronor för att få tillgång till ett utrymme att dansa på och få lov att köpa alkohol i en bar till överpris. Tanken att det skulle vara mindre förnedrande att bli pissad i ansiktet slog mig. Men vi brände i alla fall lite kalorier på dansgolvet.

 

Vi har även en ganska lustig inställning från vaktkåren i vår svenska konungastad. Jag med sällskap stod i kön till Ambasadeur, så som man brukar om man vill komma in till ett uteställe. När vi når slutet av kön, närmast entrén möter vakten oss och frågar: ”Kan jag hjälpa er?” jag svarar per automatik: ”Ja, vi vill in.”
När jag sedan tänkte på det var det en ganska märklig fråga att ställa. Vilket svar hade han förväntat sig?
”Ja, vi står här för att vi är sugna på varmkorv. Extra bostongurka.”
”Nej, faktiskt inte. Vi står här för att vi tycker det är givande och karaktärsutvecklande att köa.”
”Nej, jag kände att min rock matchade husväggen så jag ställde mig här.”

 

När vi hade krigat färdigt inne på dansgolvet och betraktat den härliga meningen med VIP-rum där man kommer in bara man visar lite pondus var det dags att för lite bukfylla i motsats till den vanliga fyllan. Valet landade på allas vårt älskade McDonalds. Här blev jag för första gången som vegetarian introducerad till den västerländska delen av snabbmatssektorn. All hämtmat har tidigare bara varit falafel i olika konstellationer, men nu var det dags att se efter vad farbror Sam kunde uppbringa. Ett allmänt känt faktum är att donken är självaste kriget helgkvällar. Som om alla Woodstocks deltagare skulle vara frontsoldater med posttraumatisk stress och pressas in på en yta av trettio kvadratmeter. När jag väl kommer fram till disken vill jag beställa en vegetarisk hamburgare. Detta går inget vidare. Jag upprepar mig åtta gånger och killen envisas med att ge samma svar varje gång. ”En vanlig hamburgare?”
”NEJ!”
Till sist återstår enbart engelskan och jag lyckas förklara på internationellt gångbart maner att jag vill ha en vegetarisk hamburgare.
”No meat?”
”Yes! NO MEAT!”
Tre stycken. Det hela slutar med att jag blir serverad tre par bröd med ketchup, senap och lök. Killen måste varit helt efterbliven. En lätt dresserad krukväxt hade presterat bättre än honom.

 

En annan intressant sak med storstäder som Stockholm är lokaltrafiken. Jag har alltid problem med att förstå hur man vid en första anblick, och vid en andra, och tredje och fjärde för den delen också, ska kunna ta del av denna service. Det är mest bara en salig röra av bussar, pendeltåg, tunnelbanor, gångbroar, järnvägsbanor och vägval. Att vi inte flertalet gånger gick vilse och blev ätna av pygmékannibaler är bara ett rent och skärt mirakel. Jag undrar hur man skulle klarat sig om man inte kan svenska eller engelska…

Jag har varit väldigt dålig på att skriva på sista tiden. Detta beror på många olika orsaker. Vissa av dessa orsaker är av lycklig karaktär, de flesta inte. Trots detta har jag lyckats klämma ur mig ännu en målning så håll till godo.