Människan är som varelse både otroligt vacker och otroligt ful. Men oftast mycket fulare på insidan än utsidan. Vi är som vackrast då vi finner lösningar på de problem vi själva lyckats skapa och som fulas när vi skapar dessa problem. Vi är ju faktiskt som djurart upphovsmän av både krig, massmord, exploatering och engångsmuggar.

Mina känslor av irritation och hopplöshet kommer inte från att vi ständigt skapar nya problem, inte heller av att det saknas lösningar på dessa problem, utan snarare att vi vägrar applicera de befintliga lösningarna på våra problem. Låt mig ta ett exempel. För två år sedan hölls en välgörenhetskonsert i människans och moder jords ära. En konsert är otroligt energikrävande räknat i kilowattimmar.  Dagen till ära hade man lånat i svenska cykellandslaget som skulle försörja hela kvällen på el genom att sonika sitta och trampa på sina cyklar under hela tillställningen. Detta gick utmärkt och alla var nöjda. Vi har problem med dyra elpriser, vi har problem med bristande elförsörjning och vi har problem med att den el vi producerar är dålig för vår planet. Vi har också ett problem med en sjunkande folkhälsa och ökande fetma. I den bästa av världar skulle man sonika gjort denna cykelförsörjning till standard för alla stora spelningar. Vi bränner kalorier och får el och slår ett slag för folkhälsan samtidigt. Win win.

I den sämsta av världar skulle elen komma från ineffektiva försörjningsvägar som sköttes av stillasittande tjocka människor med undermåligt sexliv.