Jag firade min löning med att köra hämtmat till frukost. Väl inne på pizzerian fastnade jag för en av alla dessa tidningar med namn som består av olika konstellationer med orden ”Extra”, ”Bild”, ”Hänt”, ”Veckan” och ”Nu”. Denna sortens tidningar är fyllda, och då menar jag verkligen fyllda till bristningsgränsen, av bilder av skiftande kvalitet på allt från A- till Ö-kändisar. Vad jag först förvånas över är det intresse som verkar finnas kring dessa människor, det är ju helt fantastiskt att allmänheten förväntas bry sig till den milda grad att den vill se bilder på när man vänder ut och in på människors vardagsliv. Blöjbyten, underliga bikinibilder  och skeva fyllebilder finns det redan för många av.

Sen har vi kommentarerna till bilderna. Det är ju så pass pinsamt att jag borde sluta bruka det skrivna språket när jag ser vad det kan användas till. Med kärnkraften kom atombomben och med skriftspråket kom skvallerjournalistiken. Nej, ni får ursäkta, jag menade inte att använda ordet journalistik då världens journalister förmodligen skulle gråta blod och spy svavel om de såg att jag jämförde skrivelserna i skvallerblaskorna med deras yrkeskår. De få texter som finns handlar om hur nio kilo plus plötsligt gör ett skellett till människa tjock och vem som bär upp ett tygstycke á la tramsigt dyr designer bäst.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Förmodligen gör jag både och.

Over and out.

Jag diskuterade livets mening och universums oundvikliga expansion och tillika upplösande. Eller inte riktigt upplösande då ingenting enligt våra naturlagar per definition försvinner men om allting är tillräckligt långt ifrån vartannat så blir det ju ungefär samma effekt. Samma effekt som ett upplösande alltså. Typ.

När jag pallade mig iväg till gymmet före jobbet igår morse insåg jag snabbt vad livets mening var. Med fyra olika ekipage bestående av tygpåse, träningsväska, datorväska och en tygpåse till morrade jag för mig själv som så många gånger förr att livet enbart verkar handla om att bära saker från punkt A till punkt B och sedan tillbaka igen. Är dagen riktigt jävlig ska man förbi punkt C och den jävla anhalten punkt D också.

Det blir nog värre när man på valfritt sätt sedan införskaffar ungar. Först ska man bära ungarna, vissa gör det i magen, sen ska man bära ungarnas saker, sen ska man efter några års uppehåll av att bära ungarnas ekonomi bära ut ungarnas saker när de flyger hemifrån.

Men träningen gick bra. Dock ligger min självdestruktivitet och samhällsidealet bakom mig på en lite kärra och skriker glåpord på grund av att jag kommer leva på pizza hela veckan. Å andra sidan skadar det inte med lite nytt underhudsfett nu när Kung Bore verkar ha drabbats av galna kosjukan och inte längre är vid sina sinnes fulla bruk.

Over and out.

Efter en iakttagelse på gymmet ser jag ett litet mönster. De största och starkaste djuren på gymmet verkar samtliga tycka det är trevligt att ha en väldigt liten och väldigt blond partner med minimal kroppshydda och tajta rosa kläder. Denna partner måste ju bli fullkomligt uppäten och krossad vid en eventuell sexakt. Undrar om djuren kan jonglera med sin partner.

Själv är jag trött på att leva i värld av halvfabrikat i överflöd där den slanka modellen blir norm. Att det ens finns benämningar som ”lite större”, ”kurvig” och ”med former” antyder att det normativa tillståndet är utan former och utan underhudsfett. Det är inte i en sådan värld jag vill leva. Jag vill leva i en värld utan att folk ska dömas av sin fysiska form eller hur fit man är. Jag vill ha naturliga, mjuka och formiga härliga människor. Själv gymmar jag som en galning men vill såklart fortfarande ha lite hull utanpå musklerna. Det är då det är som finast.

Fiona i filmen Shrek som Ogre har en sund och fin kropp. Som människa ser det bara inte bra ut. Bra där. Fast gärna utan grön hud och trumpeter som öron.

Nu ska jag lägga mig och drömma och högt BMI och en bättre morgondag.

Over and out.

Jag har hittills varit ödmjuk nog att inte ha någon åsikt om Justin Bieber. Vilket är mycket storsint. Detta har till viss del ändrats.

Jag läste nyligen en artikel på Aftonbladet där Justin i en intervju säger att abort är mord och att abort i samband med en våldtäkt är fel. Om det har skett så är det guds vilja enligt honom.

Bortsett från att nämna helt uppenbara argument som handlar om förmågan till empati och sympati kan vi klart konstatera att det är sådana tankar som Justin har som ligger till grund för världens allmänna misär. Jag ska faktiskt inte beskylla Justin för hans uttalande. Han vet inte bättre. Han är uppenbarligen uppväxt i ett sjukt samhälle med sjuka människor med sjuka värderingar bebott av sjuka människor. Trots allt är han inte mer än en liten ovetande och uppenbart hjärntvättad skolpojke med allra högst en medelmåttig bildning.

Det tråkiga är i hela sagan är att han är väldigt söt, väldigt populär och därmed har får en automatisk pondus att komma till tals i våra mest populära medier. Sorgligt.

Over and out.

Varför stressar man upp för att hinna med sitt träningspass innan jobbet?
Är man masochist, genuint dum i huvudet eller bara lite träningsnarkoman?

Jag tror det är lite av varje. Eller så är det ett djupare yttryck för den värld vi lever i, en värld där vi ständigt ska prestera och leverera. Den som ligger kvar i sängen levererar tydligen inte. Blir måhända nästa upprorsrörelse att stänga in sig och göra ingenting ?
Men vänta, det har ju redan hänt. En hel generation gömmer sig bakom en datorskärm och skapar sig ett nytt alias.

Idag ska jag som alla andra dagar försöka leverera och lägga mig tillsammans med alla andra status-, karriär- och kärlekskåta unga drivna individer i livets omkörningsfil. Dessutom landar jag i huvudstaden i kväll. Kommer Stockholm leverera eller är det bara en hägring?

Over and out.

Metrohulken. Själva namnet är egentligen ganska dåligt. Vi kan dela upp det för att se hur dåligt det egentligen är.

Metro.
I detta fall syftande på metrosexuell. Eller syftande på vad som helst annat om ni så vill. Vi liver i ett fritt land även om tanken kanske inte alltid är så fri som man gärna tror. I vilket fall som helst är det rena dumheter att benämna en sexualitet efter ett beteende. Att någon av hankön skulle bry sig om mode, innegrejor och vårda sitt utseende får alltså en sexuell underton. Att någon av hankön på något vis skulle närma sig mitten av könsolikheter blir här också en sexuell handling i hela definitionsprocessen av vad man är som människa. Märkligt. Är vi inte alla bara människor och sexuella?

Hulken.
En ganska märklig seriefigur som har den fantastiska förmågan att bli arg. Det är ungefär lika fräckt som Dare Devil som är blind och har superförmågan att se. Också fräckt. Man skulle också se denna del av det usla namnet som en hyllning av hybris till min kroppshållning som är under uppgång. Det drar även lite paralleller till ämnet träningsnarkomani som jag kommer berör en hel del. En narkomani som med största sannolikhet sträcker sig tillbaka till saker som narcissism, ökade samhällsideal och Brad Pitts roll i Figh Club.

Min blogg kommer berör muskler, inredning, blommor, förvåning över populariteten som finns i fotboll, motorer och objektifiering.

Over and out.