Jag gjorde en liten spaning häromdagen. De brudar i Disneyfilmer som ska anses vara filmens skönhet äter aldrig. Enda gången man ser någon av våra älskade tjejer närma är mig veterligen vid två tillfällen, när Belle slickar av fingrarna hon doppat i en förbiflygande paté under Var vår gäst-sången i Skönheten och odjuret och när Snövit tar en tugga av ett äpple. Att de är tunna som tandpetare är alltså inte så underligt.  Just det, Mulan får lite ris intryckt i käften vid något tillfälle. Men sen är hon ju också en rebell av sällan skådat slag som trotsar både Mongoler, könsnormer, familj, kejsaren och tyngdlagen vid något tillfälle.

Utöver detta ser de typ likadana ut. De har samma haka, samma ögon, samma bröst, samma midja. Det som skiljer de åt är hårfärg, klädsel och vilken stereotypisk prins, alternativt mjuktuff helyllekille de trånar efter.

Detta har sedan lång tid tillbaka visat mig vilken typ av tjejer jag inte ska leta efter. En riktigt tjej ska ju vara av rejält och stabilt material. Inte vara rädd för mat, för att fisa under täcket eller för att kissa med öppen dörr. Hon ska definitivt inte tråna efter någon prins charming.

Så vem vill ligga med en Disneybrud? Inte jag.