Jag skaffade mohikanfrisyr förra helgen. Det fick mig att se lite hårdare, tuffare och snabbare ut. Det resulterade också i att tanter på stan tittar snett på mig. Kanske för att för dem tror att jag; A. Knarkar, B. Gillar att slåss, C. Knarkar och gillar att slåss.

Jag kan till viss del förstå dem även om det här med att döma någon efter vederbörandes yttre känns sjukt 70-tal.

Jag väger 86 kilo, till stor del muskler då jag tränar sex pass i veckan, jag har varit instruktör i ninjutsu, jag har gått fler första hjälpenutbildningar än jag kan räkna till, jag har ett ömt hjärta, lena händer och varit scout sedan åttaårsåldern. Om det är någon som man vill möta i en mörk gränd så är det fan jag. Trots min farliga frisyr.

Jag som sann miljökämpe skulle först och främst inte vilja kalla striden för en kamp för miljön. Det utelämnar en del av det som är viktigt för vår arts och moder naturs överlevnad. Jag skulle snarare vilja kalla det för hållbarhet, en kamp för hållbarhet, en hållbarhetskamp. Hållbar utveckling, hållbart samhälle, hållbart fucking allting.

Hållbarhet innebär i mina ögon följande:

”Hållbarhet är att aldrig förbruka mer av en resurs, produkt, en levande organism eller enerigkälla som inte kan eller hinner återhämta sig i ett plus minus nolltempo. Hållbarhet är att aldrig sträva efter utveckling för utvecklingens skull utan istället se till att anpassa sina liv efter den omgivning man befinner sig i. Hållbarhet är att inte förändra världen efter sina behov utan snarare anpassa sina behov till världen.”

Det här med hållbarhet är idag bara en ihålig diskussion byggd på tomma ord. Jag skulle vilja se det hela på ett pragmatiskt plan. Ibland lite väl pragmatiskt tycker min omgivning. Jag fastnade en gång i en debatt om överbefolkning som efter några öl i solnedgången spårade. Detta på grund av att jag ansåg att om vi människor inte hinner förgifta oss själva till döds kommer vi att krossa allt liv under överbefolkningens tyngd. Jag ansåg att en lösning på traven helt enkelt var att ta vara på de resurser som står att finna på denna planet. Varför ska vi skaffa egna barn när det finns mängder av svältande, krigsdrabbade och ledsna barn som behöver lite kärlek och omtanke. Om alla skulle adoptera vars 2,1 ungar (eller vilken siffra som nu gäller för västvärldens barngenomsnitt) istället för att föröka sig med sina gener skulle vi minskat befolkningsökningen och tröstat några sorgsna själar. Detta möttes självklart med motstånd, hat och flygande ölburkar (tomma sådana ska tilläggas). Jag undrar om ilskan kommer från att min logik inte går att slå hål på eller på det faktum att alla levande varelser egoistiskt bara strävar efter att sin egen avkomma ska fortleva. Som den princip som driver den nye lejonhanen till flockledare att slå ihjäl alla ungar som inte är hans egna. Detta är en ungefär lika känslig diskussion som när man nämner att det kanske inte är viktigt att alla ska ha tillgång till bil, senaste mobilen eller el 24/7. Som aggressionerna när man pratar om att ransonera moder jords resurser och som det ännu känsligare konstaterandet att om vi ska låta utsatta delar av världens standard att höjas måste vi sänka vår egen. Radikalt.

Vi brukar påstå oss själva vara en varelse som kan göra strategiska val och som förutse konsekvenserna av vårt handlande. Låt oss vi föreställa oss att hela världen är begränsad till en enda lägenhet med en begränsad mängd mat, vatten och värme. Då är det kanske inte så genomtänkt att pissa i dricksvattnet, börja längst in med att dumpa sitt skräp och sedan långsamt jobba sig utåt mot dörren eller låta ett fönster alltid stå öppet bara för att det ibland är skönt att känna vinden.

Jag längtar tills återvinningen blir en radikal ungdomsvåg som bara väller ut över världen, som typ när rockmusiken kom. Jag vill se galna ungdomar som väller omkring i stora horder, springandes och skrikandes för att återvinna allt de kommer över. Militanta återvinner ska ockupera gatorna, marschera i gamla återvunna kläder, äta återvunnen mat, leva i återvunna bostäder men sjunga nya sånger om nya idéer.

Frukosten sägs vara dagens viktigaste mål. På grund av detta skippar jag aldrig frukost. Jag har till och med tagit frukosten till helt nya nivåer. Då jag tränar ungefär sex tvåtimmarspass i veckan åt att lyfta tunga metallföremål upp och ner i olika poser behöver jag också en hel del näring. När jag vaknar på morgonen har jag i regel inte ätit på ungefär nio, tio timmar vilket innebär att kroppen skriker efter näring. Och som vi redan konstaterat existerar ju vårt medvetande för att serva vår kropp, så det är bara att ställa upp och leverera.

Jag ska beskriva mina frukostvanor i kronologiskt utvecklande ordning. Det började med att jag, för att inte missa mitt dagsbehov av protein, åt tre stekta ägg och tre tjocka tyska korvar varje morgon. Vilket var rätt ok med lite grillkrydda och chili. Mitt problem är att jag alltid vaknar hungrig men aldrig har aptit. Allt smakar äckligt på morgonen och det går förbannat långsamt att äta. Detta ledde till att jag gick från fasta födoämnen till en lite mer flytande diet. En skål havregrynsgröt, två råa ägg, vispa ihop till en smet och täck med mjölk. Detta var mycket enklare att bara sleva i sig, ungefär som att svälja världens största snorloska. Av en bekant fick jag veta att näringen i råa ägg inte tas upp lika lätt som näringen i kokta varpå jag testade att vispa ner kokta ägg i gröten. Funkade nej. När jag senare kom att flytta till kollektiv dök som av en slump min gamla mixer fram ur ett skåp och där föddes idén till min superfrukost.

Min superfrukost består av tre kokta ägg (frigående höns), en avokado (ekologisk), en banan (rättvisemärkt), en näve skogsbär, en näve nötter, kokosflingor och mellanmjölk (ekologisk). Allt detta läggs sedan i mixern och vispas ner till en grårosa sörja som smakar blöt wellpapp med inslag av banan och alkoholfri pina colada. Klå den om ni kan!

Vi människor är inte brunstiga på samma sätt som många andra däggdjur. Våra honor har ju ägglossning och kan ju inte bli befruktade alltid, något som kan ses som någon sorts brunstighet som kommer i omgångar. Men låt oss för en stund föreställa oss hur det skulle se ut om vi enbart var brunstiga en begränsad tid om året, låt säga mars till juni. Då hade vår kultur och vårt beteende förmodligen sett lite annorlunda ut. Porrindustrin, våldtäkterna och marknaden för sexiga underkläder hade förmodligen begränsats till enbart denna period. Hela samhället hade avstannat för att ge rum och tid åt vårt fortplantande. Det hade varit en enda stor galen högtid att fira och knulla in. Vi hade nog varit så till oss att de som ännu inte blivit könsmogna och de vars kön av ålder gått in i dvala skulle få sköta samhället medans detta spektakel fortgick.

Kanske skulle inte världen överbefolkas i samma chockartande takt som idag. Fast om detta beror på vår oöverträffade överlevnadsförmåga eller på att vi i princip är konstant kåta kan det ju tvistas om. Jag tror det hade varit ganska coolt om vi hade parningsperioder, vi hade ju varit värre än kalvara som släpps ut på grönbete. Det hade ju varit ett utmärkt sätt att kontrollera befolkningsmängden. Lite som en kommunistdiktatur fast med mycket roligare sexliv. Det är bara ett förslag. Alla som är för kan följa med till en ö någonstans och leva halva livet som porrstjärnor och andra halvan som klosterarbetare i celibat. Att behålla kakan och äta den måntro?

Jag har börjat följa Fredrik Lindströms nya serie ”Vad är en människa?” och blivit sådär härligt frälst som bara ett trettonårigt Hellströmfan blir efter att krulltotten från Göteborg tagit dennes konsertoskuld. Lindström sitter helt enkelt i en stol mitt emot en ensam gäst som också sitter i en stol och filosoferar över vad en människa är. Mysigt, intressant och skrämmande på ett svindlande vis. Att känna sig naken på ett själsligt och existentiellt plan är alltid läskigt.

I första avsnittet diskuteras det vad det är som bestämmer över våra handlingar. Är det kroppen, alltså de djuriska instinkterna, eller medvetandet som bestämmer?
Kroppen och medvetandet jämförs här med en hund och en ägare, något som är ganska intressant. Tänker man närmare på det så verkar det ju vara vårt medvetandes uppgift att efter bästa förmåga tjäna våra basala behov och inte tvärtom. Vill kroppen äta äter vi, vill kroppen sova sover vi, vill kroppen knullar vi (alternativt onanerar vid partnertorka) och blir kroppen rastlös hittar vi på något. Om vi inte gör som kroppen vill så mår vi dåligt, på ett eller annat vis. Jag tror ännu ingen har dött av kåtslag men man vet ju aldrig.

Kort och gott kan vi konstatera att människan egentligen inte är mer än en apa med lite fränare mjukvara, tyngre hårddisk och lenare design.

Ska vi blanda in allas vår käre Maslow med sin vedertagna pyramid i det hela ser vi snabbt att det är först när alla våra djuriska behov är stillade som själen får sina minuter i rampljuset. Tills vi blir hungriga, kåta eller kissnödiga nästa gång vill säga.

Så mina kamraters medvetande, jag talar till er när jag säger; ut och tillfredställ era behov. Det är er mening och innebörd.

Jag sitter i skrivande stund med en halv vitlöksklyfta i vardera näsborre. Klockan är 06:08. Det kan tyckas vara lite för tidigt för vitlök men det är ett tufft liv jag lever. Orsaken till mitt nasala lökintag är att jag varit sjuk hela helgen och brottats med feber och snuva. Under lördagen lyckades jag byta några öl mot lite nässpray, vilket var ganska skönt, men har sprayen återgått till sin ägare och jag ha inte orkat gå ner och köpa något eget.

Lök lär vara något av det nyttigaste som går att stoppa i sig då i princip all sorts lök innehåller en härlig kompott av antioxidanter och andra ämnen som förebygger olika sjukdomar. Min ex flickvän påstod att lök skulle ha likartade egenskaper som penicillin. Jag vill också minnas att mina föräldrar suttit vid middagsbordet och även de haft vitlök i näsan för att jobba bort en begynnande bihåleinflammation. I vilket fall som helst har jag inte kunnat sova särskilt många timmar i natt då min näsa varit helt oframkomlig. Efter nu snart tio minuter med vitlökskuren börjar det faktiskt kännas bättre, som om systemet rensas.

Jag skulle här vilja passa på att ifrågasätta vårt bruk av läkemedel och så kallade hälsoprodukter.  Är det verkligen bra för oss att trycka i oss mängder med onaturliga preparat när vi så lätt kan få i oss vad vi behöver genom att bara äta (läs stoppa upp i näsan) vad som kommer från moder natur?

Jag verkar också ha en tämligen ovanlig syn på hur feber ska behandlas. En normal reaktion vid feberutbrott verkar vara att trycka i sig någon form av smärtlindrande och febernedsättande piller. Till alla de som inte är uppe i närmare 40 grader skulle jag vilja ställa följande fråga: Varför får du feber?
Då denna temperaturhöjning sägs vara ett av kroppens försvar mot infektioner och bakterier känns det ju lite dumt att försöka nedkämpa febern om det inte föreligger en uppenbar dödsrisk. Jag brukar själv försöka sova så mycket som möjligt och helt enkelt rida ut stormen som den hårdaste av hårda infektionspirater.

Ett gäng vetenskapsmän har fått nog och allierat sig med några fanatiska hårdkokta legoknektar. Tillsammans ska de utrota mänskligheten. De har nämligen fått nog. De har räknat ut att människan med sitt nuvarande konsumtionsmönster kommer att innebära att allt liv på planeten kommer dö ut om ungefär tjugo år. Plus minus några månader. Nu har de samlats på en bergstopp och har utvecklat ett virus som bara biter på människor och får hjärnan att rinna ut ur näsan som löskokt spagetti. De har allt som behövs för att utrota mänskligheten. Ett högteknologiskt fort på en otillgänglig plats, galna vetenskapsmän, tunga killar med tunga vapen och en stor digitalklocka som räknar ner tills det är dags att inleda Operation Dödspasta. Det enda de inte räknat med är Mr. Krig…

Mr. Krig är en före detta specialelitultrasupermegasoldat som kan allt om krig. Han har varit med om något hemskt och jobbar nu i ett kloster. Men när världen är hotad kallas han in för att sprida blod, smärta och förödelse. Med FN, Nato och hela jävla världen i ryggen rusar han fram som ett världskrig på crack. Han är den dopade avkomman av Chuck Norris och Arnold Schwarzenegger. Han har en märklig förmåga att få kulor att rinna av som om han vore av teflon och allt som han kastar omkring sig exploderar. Han har kroppen av en bodybuilder och är lika svårfångad som en ninjas fis.

Självklart spränger han alla motståndare i luften och får ligga på kuppen. Världen är åter igen räddad och tjugo år senare dör allt liv på jorden på grund av människans konsumtionsmönster.

Skit händer.

Det finns inga saker och ting som per definition är menade för varandra och då inte heller skapade för varandra. Snarare är det så att olika saker kan användas och interagera mer eller mindre bra under olika förhållanden. Under idealförhållande kan det då uppstå en illusion om att två saker är skapta för varandra.

Vi tar exemplet gurkan. Gurkan är per allmän definition inte en kebabkåt deltagare med dålig klädsmak i Big Brother utan faktiskt en grönsak. Den är grön, tubformad och innehåller långt mer vatten än näring. Under idealförhållanden är gurkan en utmärkt salladsutfyllnad trots sitt låga näringsinnehåll. Är man dessutom lite flink med kniven kan gurkan bli en ganska bildskön skapelse. Man kan då lätt börja tro att gurkan är menad att bruka i salladssyfte. Låt oss se det hela från lite fler vinklar. Gurkan är genom sin kemiska sammansättning nämligen den enda grönsak som är omöjlig att spåra tillbaka till sitt ursprung. Om man vill röja någon ur vägen utan att lämna några som helst spår kan en nedfrusen gurka verka menad att användas som ett vapen. En nedfrusen gurka kan med sin rika vattenmängd lätt som en isglass formas till en projektil avsedd att avfyras med ett handeldvapen. Gurkan kommer då den är i frusen form och i rätt utgångshastighet vara dödlig och smälter sedan till oigenkännlighet. Det är allmänt känt att en gurka har ett större omfång än en morot. För någon som är kåt och är inne på sex med ätbara tillbehör kan gurkan kännas som ett lite stabilare och rejälare alternativ till andra penisformade näringsintag. I stundens hetta kan gurkan helt dedikerad till en penetrerande verksamhet. Gurkan känns alltså här placerad på jorden för att tillfredställa människans ljusskygga lustar.

Vad detta leder till är att vi enbart ljuger för oss själva om vi tror att livet handlar om att hitta den rätte. Det handlar helt enkelt om vilka inre och yttre omständigheter som råder. True story.