Jag såg Döda poeters sällskap igår för första gången, kanske lite märkligt med tanke på att det är en klassiker och att jag är precis rätt målgrupp för filmen. Jag skulle vilja sammanfatta filmens huvudbudskap som något i stil med; ”Krysta fram vad du alltid drömt om, gör det och bli inte en tråkig beige sträng farbror”.

Carpe diem upprepas ständigt under filmens gång. Det är viktigt att det är på latin för då låter det djupare. Carpe diem, detta uttryck leder mig direkt till en annan lingvistiskt sönderknullad fras, nämligen YOLO. Samma innebörd, olika språkkunskaper.

YOlO, Carpe diem, Fånga dagen, Lev i nuet och allt annat motsvarande är ju en jättefin tanke. Om man tror på anarki. Människans absolut främsta egenskap för överlevnad och utveckling är hennes förmåga att inte bara leva i nuet utan att planera för framtiden och förutse kommande händelser. Detta har somliga lite mindre fanatiska livsnjutare insett och dessa säger istället; ”Planera för framtiden men inte på bekostnad av nuet”. Också ganska dumt. För att kunna uppleva härliga stunder måste man också ha dåliga stunder. Vill man ligga halvnaken och fläska sig i solen på Bahamas med en självlysande drink i handen måste man jobba för det. Vill man ha ett sexpack måste man jobba för det. Vill man ha dyra bilar, schyssta villor och den snyggaste dejten så måste man också i viss mån lida eller kämpa för det. På samma sätt som en hungrig stenåldersman först var tvungen att jaga buffeln för att kunna äta den.

Kör man sitt Carpe diem-race kommer man med största sannolikhet tappa alla tänder, få organsvikt, bli internationellt efterlyst och ha en mycket skev vänskapskrets. Jag erkänner mig själv vuxen och inrutad när jag på sätt och vis börjat ställa mig på antagonisternas sida i Döda poeters sällskap och i samtliga filmer där unga vill vända på ett fungerande system.