Ett av mina signum är att jag kombinerar min snåla månadshandling med mitt motionerande. En gång i månaden plockar jag fram min stora vandringsryggsäck och traskar bort till Netto. Väl där fyller jag denna till bristningsgränsen och traskar sedan tillbaka. Vägen dit är ganska härlig. Vägen tillbaka är skitjobbig.

En gång i tiden var vi jägare som fick kämpa för att äta oss mätta genom att springa ifatt olika djur och sticka vassa föremål i dessa tills de avled. Det var tider det och man fick vara hård för att överleva. Idag sträcker sig vårt letande efter föda ner till frysdisken där maten inte längre springer iväg utan ligger istället snällt färdigförpackad i plast. För att komma lite närmare hela vårt ursprung där vi måste kämpa för födan har jag lagt på mig med min vana att vandra fram och tillbaka från butiken. Fram och tillbaka från Netto blir färdvägen per fot ungefär en mil, något som blir tyngre med en full ryggsäck.

Detta är kortfattat ett utmärkt vis att kombinera nytta med nytta. Eller motion med nytta. Eller ja, motionera lite i vardagen.

För övrigt:
Idag köpte jag en pilatesboll att använda istället för min kontorsstol på jobbet. Det ska bli spännande att se om denna övergödda studsboll kommer att ge den ökade stabilitet i rygg och mage som utlovas. Jag undrar om det skulle vara ok att släpa med bollen till alla olika möten jag går på för att effektivisera mitt sittande under dessa långa sammanträden. Det ska i så fall se hur ledamöterna i bolagsstyrelsen reagerar när jag kommer släpandes på min boll.

Livet utan kött pumpar vidare. Jag känner inte av några större förändringar i min dagliga energi, sömnen eller annat som kosten annars brukar inverka på. Vilket såklart är bra. När det kommer till kroppens fysik har jag uppnått en vikt av 88 enheter köttig kärlek. Vilket är lite märkligt då en vegetarisk diet sägs vara bra för viktminskning, men jag klagar inte då mitt mål på 95 tunga hägrar. Snart är jag där, och som växtätare.

Prestationsmässigt ser jag heller ingen nedgång. Tredje gången på bänken uppnår jag ett lyft på 107,5 pannor. Vegetarianerna är på uppgång.

För övrigt:
Jag var nere och köpte vegetariskt kycklingsubstitut idag. I Euroshoppers kycklingfiléer finner man 19 gram protein per 100 gram massa. I mitt vegetariska substitut finner man 22 gram protein per 100 gram massa. Lite märkligt men lustigt.

Jag har under större delen av mitt liv stundtals befunnit mig i rollspelandets förtrollade värld. Utan att ljuga är det rollspelandet som räddat mig från drogernas djupa träsk. Jag har alltid haft ett behov att fly verkligheten och mitt eskapistiska lynne ledde mig djupt in i fantasins värld där allt är möjligt. Här har min fantasi fått det utlopp den behöver för att inte sagga igen som ett gammalt akvarium.

Igår satt vi ett gäng och spelade Eon. Vi var ett gäng vetenskapsmän och stigfinnare som fått i uppdrag att leda en expedition från kungariket Soldarn. Vårt mål var en namnlös ö som nyligen upptäckts. Efter en lång färd över havet och genom stormar nådde vi slutligen vårt mål, en tropisk och mystiskt gäckande ö belägen två veckors seglats från närmaste land. Redan första natten gav olycksbådande omen i form av mardrömmar och dåliga magkänslor. Väl på ön blev det inte bättre. Mystiska läten och osynliga rovdjur spädde på vår ängslan. Ett högt tjut avbryter djungelns tystnad, ett dödstjut, kanske är det ett djur, men kanske också en kvinnas skrik. Gåshuden reser sig. De vana stigfinnarna tar täten med båge i hand och vi närmar oss sakta men bestämt ljudet…

…då stiger en kvinnlig bekant in i lägenheten och ser på oss alla. Vi sitter runt ett bord fyllt av pennor, block och formulär fullklottrade med siffror.
”Vad gör ni?”, säger hon. ”Det ser ut som om ni deklarerar…”

Nu har det snart gått mer än en vecka sen jag började med min vegetariska diet. Jag har tränat enligt min femdagarsmodell och börjat köra bänkpress för första gången någonsin. Jag tog 100 pannor, på en vegetarisk diet, vilket gör mig lite fräckare än många andra som tar samma vikt. Det går med andra ord bra nu.

Vi får väl se om denna dieten kommer autodeffa mig som jag tror. Enligt många dietister ska en vegetarisk kost tydligen öka fettförbränning utan att man egentligen behöver göra så mycket mer än att hålla en strikt kost och typ hoppa över att injicera chokladsås i venerna. Jag återkommer i frågan då jag kommer att motbevisa alla köttälskare med träningsresultat.

För övrigt:
Jag var inne på Subway och skulle köpa mig en macka vid namn Veggy Patty, någon form av vegetarisk paté typ, varpå servicen träffar mig rakt i ansiktet som en komet av godis, sockervadd och goda tankar. Tjejen bakom disken frågar direkt om hon ska byta handskar så att jag inte får kött på mina vegetariska bitar. Tummar upp till henne.

Jag har stött på många dumma människor under min relativt korta livstid. Detta har gjort mig lite bitter men jag lever, som den goda medmänniska jag är, fortfarande på hoppet. I toppskiktet av dumhet finner man de människor som lämnat sin biologiska mening bakom sig för att sukta efter de socialt konstruerade artefakter som följer med vår samhällsstruktur. Dessa artefakter kan vara saker som fräcka bilar, statusyrken och renrakade sexpartners.

Idag ska jag diskutera det senaste. Renrakade sexpartners. Låt mig först ta lite bakgrundshistoria för er som bland stereotyper, idoldyrkan och reklamfilmer glömt bort vad en människa egentligen är. En människa är ett landlevande däggdjur som till stora delar består av kol, kisel och vatten. Beståndsdelar som inte kostar många kronor på marknaden. Människan är ett dagaktivt nomaddjur som gärna lever i flock och vars livslängd i det fria varierar mellan 20 – 50 år. Vid stadsliv kan de nå upp till så pass höga åldrar som 100 år. Dieten varierar mellan både vegetariskt och icke-vegetariskt. Vad meningen med människans existens är råder det olika uppfattningar om men de vanligaste tre är följande; att leva efter en religions förutbestämda regler, att vara en god medborgare och lyckas med så mycket som möjligt och att fortplanta sig. Dessa kan sedan kombineras fritt.

På ett plan verkar ändå de flesta vara med om att fortplantningen är en vital del i människans existens, vilket då leder mig tillbaka till debatten kring renrakade sexpartners. Alla djur på vår planet gillar att knulla (alternativt föröka sig på sitt säregna vis) och verkar inte vara överdrivet kräsna över sin partners skick, inte hanarna i alla fall, och kanske om man bortser från pandor som verkar sjukt dryga när det kommer till fortplantning trots att de nästan är utdöda. Tar man mänskliga hanar däremot verkar kraven vara höga, något som är lite märkligt. Honorna ska tydligen, för att duga, vara trimmade som löphästar, vara utbildade make up-artister, alltid lukta parfym och ha armhålor och kön som är lena som barnrumpor. Vad som beskrivs här är inget djur. Det är en barbiedocka. Vart tog det djuriska vägen?

Jag hörde en kille prata om en tjej han träffat. Hon var skitsnygg, helt underbar och allt det där. Problemet var att hon rakade sig för sällan så han pallade inte med henne. Ibland blir man så stolt över att vara man.

Jag tror att denna strid mellan vårt psyke och vår biologiska bakgrund kommer leda oss i fördärvet, om den inte redan gjort det. Vi lever ju trots allt i en värld där unga flickor och pojkar går in i depressioner för att de inte passar in i den mall som våra förebilder lägger fram för oss. För att de är för tjocka, håriga, osexiga, äckliga, fula eller vad de nu kan vara. Där människor blir äcklade av sina egna och andras kroppar för att de inte stämmer överens med den bild som gäller just nu. Är det något som man ska bli äcklad över så är det ju vårt beteende.

Jag säger som sades redan i 1600- och 1700-talets litteratur, ”Tillbaka till naturen”. Jag vill tro att vi mår bäst om vi skulle låtas vara lite äckliga (läs mänskliga) och bara få leva, knulla och dö med alla våra underbara skavanker. Att det ska vara lite hårigt och lukta lite kön. Om jag inte misstar mig så ska vi ju bli upphetsade av dofter och könshormoner, något som vi idag gömmer bakom kemiska sköldar av parfym.

Jag säger ”Man ska vara glad för allt som växer”.

Jag brukar utgå från att människan är byggd för tre saker. Strid, jakt och överlevnad. Dessa tre syften ligger tätt sammanflätade men kan ju också fördelaktigt delas upp för att lättare hålla reda på våra mänskliga dimensioner. Låt oss ta strid för att exemplifiera, ett ämne som (även om det kanske låter lite märkligt vid en första läsning) ligger mig varmt om hjärtat.

Jag har under en stor del av mitt liv tränat olika kampsporter och skulle vilja jämföra detta utövande med den sortens lek som björn- eller lejonungar leker. De brottas, slåss och bits, inte på riktigt, men nästan, för att öva sig inför sitt kommande liv som vuxna djur då färdigheterna kan komma att behövas. Nu menar jag inte att jag löser mina konflikter genom att brottas men jag tror att vi har ett inbyggt behov av kamp som gärna tillfredsställs genom att exempelvis sparras utan att vilja slå ner varandra.

Jag är absolut ingen mästare men tillhör inte heller på långa vägar det nedersta skiktet av kampsportsutövare. Trots detta har jag ännu inte fått några fräcka ärr från träning eller strid. Jag må fortfarande vara något pubertal men är det inte rätt cool med ärrvävnad på rätt ställe? Det får ju en att se ut som en tuff överlevare som tagit smällar och ändå rest på sig. Som en honungsgrävling typ. Vet ni inte vad en honungsgrävling är så bör ni genast kolla upp detta och imponeras över världens i särklass hårdaste jävla djur.

Jag har en kär vän som har ett långt ärr över vänster bröst efter ett djupt knivhugg som nu i efterhand gör att han ser lite tuffare och lite mer världsvan ut. Jag erkänner mig lite avundsjuk. Han överlevde och mår bra. Det är ju när man överlever hemska saker som det är lite coolt. Hade han dött hade det ju varit sjukt tråkigt. Men vad är då fräckare som överlevnadsbevis än ett ärr?

Nu sitter jag här själv enbart med lite märken på smalbenen efter misslyckade hopp med skidor i parken och ojämna tänder efter att ha fått lite för många slag mot käken då vi tränat. Men livet är långt och lite ärrad ska man väl ändå få bli?

Livet är ju ändå inte till för att vara bekvämt. Det ska ju brännas lite också.

Mina kära vänner höll natten innan premiären för sista Harry potterfilmen ett Harry Pottermaraton. De började efter en för mig okänd kvalmatch i fotboll och blev färdiga cirka halv tre följande dag. Detta fick mig att ta upp en gammal fundering. En fundering kring hur trollkarlarnas värld egentligen fungerar.

Om vi ponerar att en trollkarl har precis samma attribut som en människa bortsett från att de har magisk förmåga så borde trollkarlsvärlden se lite annorlunda ut än vad den enligt Rowling gör. Vi vanliga Homo Sapiens har utan magi lyckats skapa saker som internet, Google, mobiltelefoner, e-mail, enorma hårddiskutrymme, kärnkraft, massiva maskiner och kemiska substanser som påverkar kroppen på de allra kreativaste vis. Om vi dessutom skulle kunna omforma vår verklighet genom att peka på den med en pinne och uttala några väl valda fraser borde vi ju för längesedan varit gudar. Men icke. Istället envisas trollkarla med att använda sig av ugglor för att skicka brev, anteckna med fjäderpenna och pergament och spara sina minnen i glaskulor, glaskulor som verkar så sönder bara man råkar peta till dom.

Vad jag menar är att trollkarlarna verkar ha stannat i utvecklingen kring tidigt 1900-tal. Detta är märkligt då det egentligen bara finns tre dokumenterade orsaker i den samhällsvetenskapliga forskningen som gör att utvecklingen avstannar. Nummer ett; diktatur, när en diktator tar makten kretsar alla beslut kring det styrande partiets vilja och mycket kreativitet och uppfinningsrikedom avstannar. Nummer två; religion, många religioner i världen är mycket ortodoxa i sin utformning vilket avstannar människors vilja att utforska världen. Nummer tre; slavar, det sägs ju att det gamla romerska riket hade varit ett teknoligiskt Utopia om inte de hade låtit slavar göra allt som maskiner annars skulle gjort. Det fanns förutsättningar och teknologi för att utveckla ångmaskiner tusen år tidigare men bekvämligheten med slavarna stod i vägen. Mig veterligen styrs inte trollkarlsamhället av en totalitär regim, de är inte troende och har inte slavar i större bemärkelse än husalferna.

Detta leder mig till min slutsats. Trollkarlar måste på något sätt vara efterblivna. I alla fall i Rowlings värld. Jag kan räkna upp tusen exempel på hur deras mänskliga natur i kombination med magi borde ha effektiviserat deras samhälle men detta skulle snabbt bli tröttsamt.

Jag vill inte höra några motargument om att Harry Potter bara är en saga och en berättelse för ungdomar och barn. Om inte annat bör detta göra det hela värre. Vi ska väl inte intala vår ungdom att utveckling är av ondo och att vi ska sträva bakåt?

Det sägs ju att modetrender kommer och går, precis som årstider ersätter de varandra. Ibland snabbare, ibland långsammare. Ibland ska det vara lager på lager, ibland avklätt, ibland fult och ibland snyggt.

Trots detta verkar det finnas plagg som aldrig igen kommer att se dagens ljus på en catwalk. Mammutpäls och ringbrynja är två exempel på sådana. En annan som jag verkligen saknar är manteln. Dessa ädla plagg verkar vara helt bortglömt av modehusen. Något som i min mening är otroligt sorgligt.

Manteln är ett mycket ädelt men samtidigt enkelt plagg som kan utstråla både makt, trygghet och mystik. Den har burits av stora kungar, av enkla vandringsmän och mystiska mystiker. Det är ett plagg som med sin enkelhet är genialiskt. Den är varm om vintern, skyddar mot blåst och regn och kan lätt delas med av om man står nära. Den kan användas för att dölja presenter och ser dramatisk ut i motvind. Är man tunn kan man med lite axelklaffar se större ut och vill man dölja sin kulmage under den går detta också utmärkt. Vill man göra en dramatisk entré eller sorti kommer manteln åter igen väl till pass. Vem kan glömma Batmans fräcka entréer då manteln hänger över honom som ett par demoniska vingar? Eller vem skulle inte vilja avsluta en hård förhandling genom att säga sitt sista ord, svepa manteln om sig och storma ut?

Jag tror även att manteln skulle ha en gynnsam effekt på folkhälsan. Eftersom manteln ser otroligt häftig ut i motvind eller när man går snabbt så att den fladdrar likt ett mäktigt segel av awesomeness bakom en tror jag att alla bärare av mantlar skulle göra sitt bästa för att alltid befinna sig under snabb förflyttning för att uppnå denna effekt. Alltså skulle folk gå längre, mer och snabbare och på så sätt bränna mer kalorier.

Jag har länge bollat med tanken på att bli vegetarian. Inte för att jag tycker det är fel att döda andra djur och äta dem. Det har man gjort i alla tider. Många djur kan inte heller välja om de vill döda eller inte, det sitter i deras instinkter. Inte mycket att göra åt. Det finns förmodligen en anledning till varför kött både är otroligt gott och näringsrikt. Det är till för att ätas, precis som gräs och tomater är till för att ätas.  Nej, jag blir vegetarian dels för att bevisa en poäng och dels för att jag ställer mig emot att industrialisera slaktandet av djur. Det är inte dödandet i sig det är fel på, det är att det blir en skadlig industri av det hela.

Nu är det alltså dags att bevisa för världen att man kan bygga muskler utan att äta kött. Nu jävlar. Det kommer bli mycket proteinshakes ser det ut som. Jag tror att fler vegetarianer skulle må bra av lite proteintillskott så tunna som de brukar vara.

Jag tror inte på enformighet. Jag tänker inte på eget bevåg köpa några köttprodukter eller tillaga dessa men för den sakens skull tänker jag inte vara dryg och tacka nej om någon bjuder mig på middag exempelvis. Om man vill ha förståelse och väcka insikt hos andra ska man aldrig vara svår. Man måste alltid visa på lite mänsklighet. Om jag vägrar röra allt som ens luktar kött kommer jag ses som en dryg extremist men om jag istället hyser förståelse och gör mitt bästa för att undvika kött på en vardaglig basis tror jag ett par ögon kommer väckas.

Jag kommer återkomma i frågan för att bevisa hur jävla bra det kommer att gå!

Jag tycker det är ett förbannat tjat om att ingen vågar vara sig själv och att om man alltid bara är sig själv så kommer alltig lösa sig jättefint. Och enhörningar kommer dansa, regnbågar tändas och kommer öppna ögonen för första gången. Allt till en vacker hymn. Var bara dig själv. Hitta dig själv. Ta reda på vem du är.

Jag finner detta ganska tröttsamt. För det första är man inte mer än ett flockdjur, det vill säga ett väsen som är byggt för att anpassa sig till andra och interagera med dessa på bästa tänkbara sätt. Så jag undrar för en sekund vad detta med att vara sig själv innebär. Är det att inte anpassa sig efter andra och leva som en oförstådd utstött varelse som tycker äter tistlar och virkar mössor av sitt eget könshår? Är det att aldrig lyssna eller göra som någon annan säger och sluta sina dagar som en svart och svår kulturkritiker med diabetes? Eller är det att alltid följa sin inre röst utan en tanke på konsekvenserna och typ spela vuvuzela på statsbegravningar, nafsa alla gamla tanter i örat, måla om din grannes katt osv.?

Varför ska allt vara så indie? Jag håller inte med. När alla andra ställer sig upp och säger; ”Jag vill vara annorlunda” vill jag säga; ”Jag vill vara som alla andra.”

Detta leder mig in på min andra tanke. Vad som är normativt är ju alltid kopplat till det rådande samhällsparadigmet. Jag undrar till exempel hur många som är sig själva när de jobbar över med ett magsår och låter ungarna vänta lite extra på dagis eller hur många som är sig själva när de säger nej till en livrädd familj som flyr ett krig. Skulle alla vara sig själva skulle allting falla på sin egen orimlighet.

Det här med kläder är väl egentligen ganska onaturligt. Vi föds ju trots allt ganska nakna. Ett gammalt men ganska bra argument. Att man bär kläder när det är kallt det kan väl fylla en viss funktion, framför allt vintertid. Det kan säkert också en fylla en funktion när det regnar också, även om huden är vattentät. På samma sätt som kevlar är bra när någon skjuter på en, för där är inte huden så tät längre. Arbetskläder kan väl också vara bra. Och typ våtdräkt också. Men föreställ er om nudisterna faktiskt skulle vara de som hade rätt och om kläder sågs som något onaturligt. Kanske skulle vi inte då vara lika ytliga och döma efter hur vi såg ut, kläder som en bedömningsfaktor skulle ju inte längre vara med i alla fall. Eller så skulle vårt kroppsfokus bli ännu större. Vem vet?

En lustig sak med nakenhet ju att det finns ett par olika läger med inställning till denna företeelse. Den största skillnaden verkar man dock hitta mellan män och kvinnor. Nej, inte så genuskorrekt men vafan, jag generaliserar för en gångs skull och det får man när man annars är så jävla korrekt och duktig som jag är. Män verkar ha en aldrig sinande lust att betrakta nakna damer, eller halvnakna damer, eller lättklädda damer, eller damer som under sina kläder är nakna. Det verkar vara något sorts medfött begär som någon sorts utväxt ur parningsbeteendet. Saknar en film eller serie ordentlig handling slänger man in ett par bröst, vill man sälja bilar kan man alltid posera med en tjej i hot pants och vill man på något sätt ha en mans uppmärksamhet är det bara att baka in en kombination av naken hud och små underkläder. Det lustiga i hela historien är att kvinnor inte alls verkar ha någon motsvarighet till detta. Alla tjejer jag varit avklädda tillsammans med har alla sagt att vi män alltid är snyggast i bara jeans, bara handduk, bara arbetsbyxor, i kostym, i uniform osv. Aldrig nakna. När vi klär av oss verkar vår sexighet försvinna. Jag har sett tjejer skratta då de kommer över erotiska bilder på män. Med viss rätt dock, en snutt, oavsett om den hänger eller står ser ganska märklig ut faktiskt. Så nästa gång jag finner mig själv i en sexuell situation med en kvinna ska jag tacka för att hon inte skrattar åt mig. Tackar för att jag slipper ha sex påklädd.

Jag promenerar mycket. Varje dag till och från jobbet. Varje gång jag ska någonstans i Jönköping. Dels för att kroppen är till för att röra på sig och dels för att jag tycker det är onödigt att droppa ur moder jord på fossila gifter i onödan.

I lördags promenerade jag upp till A6 i precis rätt tid för att se SDU marschera förbi. Trots att tåget inte såg ut att vara mer än 50 man starkt var polispådraget massivt. Tilläggas kan ju att jag i princip var deras enda publik. Jag ställde mig sonika och blängde lite besviket på skaran som traskade förbi. Känslorna i mitt inre var långt ifrån behagliga. Och jag började fundera. Är dessa människor verkligen så otroligt dumma att de kan stå för Sverigedemokraternas partilinje eller vill de helt enkelt bara jävlas med ett helt land och en hel generation? Kan det inte istället vara så att hela fenomenet Sverigedemokraterna egentligen är ett utdraget practical joke á la Ballar av stål som utförs bara för att se hur Sveriges folk irriterar sig på de? Lite på samma sätt som att man klär in en gångbro i bajs eller åker runt i stan och kastar hamburgare från en taklucka på folk. Man kan ju alltid hoppas.

Om världen vore digital och livet vore ett datorspel tror jag att saker och ting hade varit åtminstone lite annorlunda. Jag tänker mig att din level, din class och din hälsa skulle sväva i mätarform ovanför ditt huvud, att alla skulle försöka optimera sitt liv för att samla så mycket xp som möjligt och att det skulle vara inflation på extraliv. Jag har mycket rollspelade i mitt bagage och är uppväxt med Drakar och Demoner och EON. Det svåra med att föreställa sig alternativa världar är att applicera den mänskliga mentaliteten på alla fantasifoster. Denna mentalitet är oftast mer nyanserad, mycket mer egoistisk och mycket märkligare än man kan föreställa sig. När du spelar ett spel kan du när som helst stänga av och gå därifrån, men föreställ dig att du inte kunde det. Dels skulle en vardag in game uppstå och dels skulle spelets system pressas till det yttersta då alla spelare samtidigt skulle leta kryphål och genvägar. Skulle fusk vara tillåtet eller skulle man bli avstängd?

Jag funderar över om livet inte skulle tas på större allvar i ett spel än vad vi gör i vår verklighet. I spelet finns det fyrkantiga och klara utstakade mål som kan uppfyllas och lätt följas upp. En drake hotar byn. Är draken död? Ja. Slut. Zombies äter upp våra kycklingar. Är de borta? Ja. Slut. Det skulle alltså vara lättare att se över vad man åstadkommit då man enkelt kan kolla sin logg och se vilka bedrifter man genomfört. Det skulle också vara lättare att veta exakt vart man har alla sina medmänniskor då alla skulle delas in efter åtta olika parametrar. Namn, Race, Class, Level, Karma, Stats, Skills och Genomförda uppdrag. Kanske övrigt också. Ett CV i spelvärlden skulle alltså förmodligen se ut något i stil med:

Namn: Drazin Dragkrog
Race: Kaninkentaur
Class: Ninjavikingpirat
Level: 15
Karma: Medelgod
Stats:
Styrka: 14   Smidighet: 16   Fysik: 12   Psyke: 11   Karisma: 11   Intelligens: 10
Skills:
Akrobatik: 18, Ninjakonster: 16, Bärsärkargång: 14, Sjöröveri: 13
Genomförda uppdrag: Röda spöket, Röda spökets återkomst, Yxan i ugnen, Grodnästet, Nötregnet, En fyrkantig historia, Robotmutanternas krig och Den förlorade hatten.
Övrigt: Specialförmågan att baka karatemuffins och förvandla level 6-fiender till yoghurt.

Vad som borde vara riktigt schysst med spelvärlden är att alla. Exakt alla. Har precis lika förutsättningar från starten. Rättvisare än den mest kommunistiska kommunismen. Alla börjar på level noll och får sedan jobba sig uppåt. I teorin i alla fall. Det är det som jag tycker är så vackert i många spel, mångfalden. Att man kan se ut hur som helst, ha vilket färg som helst, vara ett hopkok och eller avkomma av vilka djur och monstrum som helst och ändå tillåtas genomföra alla quests, samla loot och levela. Men precis som ormen viskade lockelser i paradiset skulle nog vardagen i spelet ändå skapa utanförskap och rasism. Kanske skulle till och med alla tomtar och troll drivs från städerna och leva som  andra klassens medborgare? Och bara vara jobbiga skogscritters under resten av existensen.

Fysikens lagar skulle inte vara bekanta med våra. Istället föra att bära saker i väskor eller sina fickor skulle man ju istället ha sitt inventory. Det intressanta med inventoryn är att hur mycket man än plockar på sig påverkar det inte ens rörlighet alls. Dessutom är det omöjligt att avgöra vad något bär på sig utan att döda vederbörande eller utan att dela inventory med vederbörande. Smugglarna kommer förmodligen få en rejäl renässans då det är omöjligt att visitera någon utan att ha ihjäl den misstänkte. Så antingen skulle det bli mycket knark inne i länderna eller många döda vid gränserna. Då kanske vederbörande tullverk skulle bli skyldig många extraliv om någon visade sig vara oskyldig.

Saving points. Skulle det vara vettigt?
Låt säga att det finns ett antal saving points utsatta på slumpmässiga platser i världen där man kan spara sitt liv som det är just nu. Detta lär både vara en välsignelse och förbannelse. Har man gjort ett ödesmisstag kan man alltid ångra det men samtidigt förlora allt man fått på vägen sedan man sparade senast. Detta i kombination med att alla andra också har denna möjlighet gör ju att man kan börja om sina livserfarenheter tills man kan dom i ryggmärgen. Perfektionen kommer förmodligen utarma allt vad känslor, chanser och risker heter i och med att man alltid kan släppa och börja om. Alla kommer bli bäst på nästan allt.

Hur skulle det vara med fattigdom då. I de flesta spel finns det alltid några utplacerade fattigjon. Det vill säga tiggare, tjuvar och annat löst folk som inte ha några pengar, mat eller dylikt. I den världen jag ser framför mig är dess fattigjon inget annat än utplacerad rekvisita. Att tjäna pengar i ett spel är inte särskilt svårt. Framför allt inte med tanke på att alla handelsmän verkar vara förmögna att betala ut oändliga pengar för allt man kan tänkas plocka till sig. Det är bara att gå ut till skogen där olika djur och monster autogenereras, slå ihjäl dom och plocka på sig skinn, ben eller vad det nu är som de lämnar efter sig och sedan sälja detta till valfri marknad. Därför skulle nog skogarna vara fullkomligt belamrade med lata lyckosökare. Frågan är ju bara vad man skulle ha pengar till om man ändå inte behöver äta? Skulle man lägga dom på fräck utrustning eller fräcka följeslagare?

Jag ser två olika problem beroende på om det skulle finnas någon maximal level eller ej. Utan maxial level kommer allas liv tappa mening är alla skills och full level är uppnådd. Skulle det inte finnas någon maximal level skulle världen förmodligen till slut kollapsa över att alla invånare bli för mäktiga för att hantera. Då digitala karaktärer inte dör av ålder kan ju teoretiskt sett en karaktär med level en miljard göra spagetti av hela världen med sin matlagninsskill på hundratusen poäng. Typiskt dumt scenario.

Det kanske är tur att vi inte är digitala varelser trots allt.

Flest eller mest vadfansomhelst när man dör vinner. Ett ordspråk som många av oss verkar leva efter idag. Men det är nog ganska mänskligt. Vi har ju i alla tider hävdat oss genom att samla på fräcka, ovanliga och dyra saker. Den enda skillnaden idag om från förr är att idag har en väsentligt större del av befolkningen möjlighet att samla på just fräcka, ovanliga och dyra saker. Självklart ska vi alla familjer ha minst vars en macbook av guld, vaktad av specialimporterade ninjakrokodiler och ovanpå detta äta pandafilé till kvällsmat klädda i kläder gjorda av minoriteters hud impregnerade med barntårar. Bara för att alla kan så ska alla. Har han det ska jag också ha det.

Lite samma tänk gäller vår skeva syn på energifördelning i samhället. Vi utgår från den vetenskapliga tesen att energi är beständig och bara kan omvandlas, inte försvinna. Utifrån detta måste vi alltså hushålla med vår energi om vi ska kunna bestå som djurart. Eller förändra vårt konsumtionsmönster. Idag pratar man om vart man ska hitta nya energikällor och hur man ska kunna utvinna mer energi ur våra resurser. Detta är som att torka sig innan man bajsat, som att skala bananen efter man ätit den, som att panta burken innan den är tom… ja ni förstår. Det är som att börja i fel ände helt enkelt. Vi måste istället se över vår energianvändning och dra ner på den istället. Om vi ständigt söker nya energikällor kommer vi också oundvikligen också konsumera mer. Bara för att vi kan. Måste städerna tävla med stjärnhimmeln på natten? Måste vi ha bilar? Måste vi tända och släcka lampor? Måste vi somna med tv:n på?

Vi har börjat bli bekväma och bekvämlighet kostar. Både pengar, naturresurser och människor. Vi har det bra för att andra har det dåligt.

Ni som inte håller med borde sätta er och lyssna ett par gånger till på låten Colours of the wind från Pocahontas.

Att träna ingår som några kanske vet i mina dagliga rutiner. Att träna hårt alltså. Lyfta tunga saker, svetta mig blöt som en lax, grimasera som om jag skulle förlösa en mindre dinosaurie och föra massa oväsen. Många som är i min sits har fallit för lockelserna till kosttillskottens förlovade värld. Denna värld är nästan lika nyanserad som porrens universum, det finns allt för alla. Miljarder olika sorters protein, fettförbrännare, vätskedrivande, vätskebindande, prestationshöjande, återhämtningspiller, nattshakes och preparat som får dig att bli grön, stor och arg. En omåttligt populär substans är så kallade PWO:s (Pre Workout), en shake som tas innan träning för att öka prestandan på gymmet. Själv har jag alltid tyckt att det är lite obehagligt med alla dessa substanser som på icke-naturlig kemisk väg ska förändra våra förutsättningar. Trots detta behöver jag något innan jag går och tränar för att piggna till då jag är lite trögstartad på morgonen.

Så vad gör man?

Man kokar en kopp väldigt starkt kaffe (rättvisemärkt) tillsammans med en rejäl dos chili och toppar med lite mjölk (ekologisk). Om ni inte tidigare har en definition på vad en hård start på dagen är så är ni välkomna att testa.

Inspirationen till detta är tagen från min gode vän Anders som inte bara är soldat utan också en frukostpionjär. Han börjar sin morgon med en kombination av ägg och tabasco. För att citera honom: ”Det är som en kallsup från helvetet.”

Mitt morgonkaffe är bara marginellt hårdare.

I skrivande stund sitter jag i min randiga zipperall och njuter av livet i det vardagsrum som jag kallar för mitt hem. Det är mer en sovplats inramad med bokhyllor än ett hem men ändå. Jag var nere på Ica och handlade precis, iklädd min zipperall (för er som inte vet vad detta är så är det ett billigare plagiat av Onepiece). Jag har alltid propagerat för att det är sjukt mycket white trash att gå runt på stan i ett plagg som detta. Tills i kväll. Vid en närmare anblick och i kombination med skor är det ett mycket bekvämt och praktiskt plagg. Det lyckas ju på något sätt kombinera humor, gullighet med en ”jag bryr mig inte”-attityd. Så jag sträckte på mig, försökte se lite nonchalant ut och gled ner för att köpa mjölk.

För några sekunder såg jag en värld framför mig där alla bar overallplagg. Nu får ni säkert vibbar som drar åt systemet i Orwells 1984, men det var inte så jag såg på det. Jag tänkte mig snarare en värld där kläder inte spelade någon större roll, där människors kroppar inte blev uttittade beroende på hur olika modehus tygtrasor slimmade sig om fläsket och där kläder alltid var sköna och kunde bäras utan underkläder. En värld där alla gick runt och såg ut som jättebebisar i pösiga tygoveraller. Ville man kunde man välja lite olika färger och mönster men aldrig låta sin kropp påverka det man skulle bära. En värld där kläderna för alltid skulle vara könsneutrala utan att vara förnedrade för någon eller något.

Kanske är jag lite skadad av studentlivet där man periodvis bor i sina overaller men jag kan ändå se skönheten i overallbärandet. Under insparken där de flesta bär overaller spelar inte kläder och stil så mycket roll längre. Vill jag tro i alla fall. Overallen blir ett neutralt plagg som passar alla.

Slutsatsen blir i alla fall att jag aldrig mer kommer titta snett på någon som bär Onepiece eller motsvarande på stan. Foppatofflor är dock fortfarande belagt med dödsstraff.