Min guldgruva SVT Play har åter igen levererat mig underhållning. Denna gången i form av en serie vid namn Människans Planet (Human planet). Detta är en serie som behandlar det unika faktum att människan är den enda varelse som lyckats etablera sig i samtliga av jordens miljöer.

Varje avsnitt har en specifik miljö som tema. Det avsnitt som gjort starkast intryck på mig handlade om människor i gräsbevuxna miljöer, alltså savanner, glesare skogar och träskmarker. Här presenterades bland annat ett gäng afrikanska bönder och deras problem med en viss fågel vars namn var något i stil med blodnäbbstrast eller liknande. Denna fågel är en liten, väldigt söt skapelse med blodröd näbb och en ganska oskyldigt men på fåglars naturliga vis en ganska korkad uppsyn. Denna fågel lever i flockar och svärmar likt gräshoppor. De kan tömma ett helt fält med spannmål på en timmes tid. Detta är givetvis väldigt jobbigt för bönderna som ständigt måste syssla med aktiv skadereducering på grund av dessa fjäderfän. Men bönderna har en plan.

När det är dags för detta lilla gulliga och något tuffsiga fjäderfä att häcka samlas de alla i enorma nästen som rent grafiskt ser ut som en avancerad kvinnlig balfrisyr efter två dagar i motvind och hagel. Under dagarna är hanarna ute och samlar mat och honorna… ja, gör det honor gör under dagarna. Under dagen ser man bönderna smyga fram till nästena med stubintråd och bensindunkar. Dessa placeras ut vid trädens stammar. Sedan väntar de tills hanarna återvänder vid solnedgången.

Vad som sedan händer ska jag försöka beskriva så talande som möjligt. Det är en afrikansk savann som klätt i sig det halvdunkla och något harmoniska ljus som hör slutet av dagen till. Längs med horisonten ligger en rand av trädkronor. Hundratals småfåglar återvänder med mat till sina hungriga familjer. De är trötta efter en lång arbetsdag och vill bara hem till sina kvittrande partners. Det är en ganska vacker syn. Nästa klipp fokuserar på ett batteri som där en hand av okänd tillhörighet kopplar till en kabel. Sekunden senare förvandlas horisonten till en scen stulen från Vietnamkriget. Stora popcornformade moln av exploderande bensin slukar fåglar, träd, blad, horisonten, hela skiten. Det är en overkill av sällan skådat slag. Framför allt i min värld där jag tyckte det var lite väl hårdnackat när en bekant pulvriserade en duva med ett trimmat luftgevär efter en bajsfadäs från fågelns sida. Vi snackar inte massmord här, vi snackar total jävla utplåning. Kontrasten mellan denna brutala eldkaskad och söta små sparvar är tilltalar på något vis min humors svarta sida och det enda jag kan göra är att skratta åt detta nakna bruk av övervåld.