Jag brukar inte kommentera nyheter som inte har av politisk eller samhällsnyttig karaktär. Så jävla pretentiös är jag. Men idag kan jag inte låta bli. Det handlar om en rullstolsbunden man som med någon typ av handeldvapen skjutit mot ett sällskap i Malmö och sedan flytt från platsen i rulllstol. En klassisk drive by med andra ord.

Alla ni som har något som helst intresse i actionfilm, har spelat GTA eller jobbar som kriminell vet att om man ska idka olaglig verksamhet är ett vettigt flyktfordon a och o. En motorcykel är både snabb och ger en vissa fördelar då den är smidigare än en bil, annars är en stulen och omlackerad kompaktare sportvariant med turbo också ett alternativ. Om jag skulle befinna mig i GTA-världen skulle nog rullstolen vara mitt sista flyktalternativ. Den har inte så många växlar, är inte särskilt snabb och det går inte heller riktigt att preja andra fordon av vägen med den. Detta visade sig snabbt när mannen lyckades ta sig 800 meter från platsen innan gripandet, en imponerande sträcka med tanke på omständigheterna men långt, långt ifrån tillräckligt. Jag tror till och med att inlines hade varit bättre som flyktfordon.

Här har ni artikeln från Sydsvenskan i sin helhet. Gör en bedömning själva.

http://www.sydsvenskan.se/malmo/article1564557/34-aring-nekar-till-mordforsok.html

Att föda barn är smärtsamt har jag hört. Det ska tydligen vara som att skita ut stora saker enligt utsago från auktoriteter på området. Sakerna som ska skitas ut varierar i storlek från vattenmelon till soffgrupp men kontentan är att det är jobbigt.

Något som i alla fall på ett psykiskt plan kan liknas vid att föda barn är skapandeprocessen. Att försöka trycka ut sina känslostormar genom ord, pensel, penna eller motsvarande går inte. Det är som att trycka ut en elefantbebis ur världens trängsta fitta.

Mitt problem är att jag har massor med idéer som blir svåra att uttrycka då jag saknar talang för konstens ädla form. Men som precis allt annat där man saknar begåvning går detta att kompensera med järnvilja och envishet. Denna princip har jag kört på hela livet. Samma sak gällde när jag för några veckor sedan fick för mig att bli konstnär och börja måla.

Det blev en tur för att köpa virke till ramar, lite snickeri och sedan lite färg och fantasi.

Då både skönhet och fulhet ligger i betraktarens öga får ni själva avgöra hur resultatet blev.

Jag är en mycket pragmatisk varelse. Jag tror på enkelhet och genomförande snarare än teori och visioner. Man kan inte leva av kärlek. Kärlek gör dig inte mätt, kärlek betalar inte hyran och kärlek hindrar dig inte från att bli sjuk. Och inte alltför sällan gör den dig inte heller lycklig.

Dessutom är det inte någon som ännu lyckats definiera vad kärlek egentligen är. Mest är det väl ett opium för folket. Något som vi genom århundrade av populärkultur matats med. Vi ska finna kärlek och bli lyckliga. Men kärlek är som skuggteater. Det är mystiskt, det är lite märkligt och man förstår inte riktigt hur det går till. Men går man mot ljuset, till källan så ser man att det bara är kött, blod och ben, klätt i en mörk fasad. Och det är väl bara det som kärlek egentligen är?
Kött och blod i en vacker förpackning, som köttfärs med guldkant.

Jag har många gånger fallit offer för att mina känslor kastat mig in i något som inte varit nyttigt för mig. Nu ser jag på saker och ting med en viss vinkling. Jag tror på praktik för kärlek. Därför gjorde jag en lista på egenskaper som min potentiella partner ska inneha. Det är en ganska lång lista. Men jag inbillar mig att den är bra att gå efter. Det är enkelt att bara bocka av och se efter. Framför allt innehåller den attribut som min erfarenhet säger åt mig att undvika.

Jag är lite inne på samma spår när det gäller att skaffa barn. Inte att barnen ska ha vissa attribut utan snarare att vissa saker måste vara uppfyllda innan jag vill föröka mig. Jag vill att jag och min bättre hälft ska ha fasta jobb, fast bostad och fasta rumpor. Jag vill bygga min spelplan färdigt innan jag spelar. Kalla mig gärna feg men jag är mer en better to be safe than sorry-kille. Leker man med elden börjar man till slut lukta illa.

I motsats till vad jag skriver hörde jag en gång en kär vän till mig säga: ”Vi lever i en fucked up värld. Det enda du kan göra är att hitta någon som är lika fucked up som du.” Och visst ligger det väl en viss romantik i det?

Jag pratade med en kille på en fest för en tid sedan. Han var typiskt idiotmaterial. Han ansåg att det skulle kännas bra om hans kommande dotter skulle vara oskuld när hon gifte sig. Om hans son var det eller inte spelade ju såklart ingen roll.

Jag funderar på om jag ska stanna där och låta detta tala för sig själv men min ilska och irritation tvingar mina fingrar att surfa vidare över tangentbordet. På samma sätt vis som den mest konservativa delen det blå blocket består av människor som skulle skrattat då de sköt Bambis mamma och brände ner skogen anser jag att det är ovanstående tänkande som ligger bakom könsmässiga löneskillnader, kvinnlig omskärelse och förnedrande pornografi.

Jag pratar alltså om tanken om att placera sin bild av kvinnan i ett fack som säger saker som ömtålig, mjuk, fin, ren, undergiven och svårförstådd. Jag pratar om att man ser kvinnorna som något som behöver skyddas och som behöver hjälp. Min bror eller son får gärna supa och knulla. Men gör min syster eller dotter detta, då slår vi på stora trumman. Ge fan i att knulla min syster.

I samma veva kan vi diskutera det härligt vedertagna uttrycket ”stark kvinna”. Det är märkligt att man måste lägga till epitetet stark då man pratar om en kvinna som det går bra för medans man inte behöver några som helst tillägg om det är en man som åsyftas. Man måste alltså poängtera att just denna kvinna är stark, för att de andra inte är det, eller?

Ibland önskar jag vi kunde ha en kollektiv syn på att ifrågasätta och inte bara svälja och vara lydiga.

Jag och ett par av mina kära vänner bestämde oss att efter vår brutala pannkaksfrossa ta en liten promenad genom det soliga och lite höstiga Malmö. När vi nådde Gustav Adolfs torg möttes vi av en stor folksamling och en ännu större avspärrning som tog upp mer än halva torgets yta. På plats fanns en större mängd poliser och ett antal olika versioner av det tyngsta i fordonsväg som svensk polis kan uppbringa. Det var i två avseenden en mycket tuff dag för polisen.

Malmö FF skulle ta upp matchen mot Djurgården som avbröts i somras för på grund av några lobotomifall som inte lärt sig skilja på våld och sport. En match där risken för våldsamma bajshjärnor (alltså människor som verkar ha transplanterat sin hjärna mot en bajskorv) var överhängande. Samma dag skulle SDU ge sig ut och marschera på Malmös gator. Vid en första scenarioanblick kan man lätt säga att detta är en stor portion arbetsbelastning för våra stolta medmänniskor i uniform. Då det enligt min vetskap varit bestämt att SDU skulle marschera sedan väldigt lång tid tillbaka skulle jag vilja ge en tung känga och gärna festivalsmutsig till de som satte lördagens matchdatum. Inför kommande kalendarium rådgiver jag er att använda den intelligens som människan oftast är begåvad med.

Jag och mina vänner köpte oss en kaffe, ställde oss på den lugna sidan av torget och började betrakta skådespelet. Det var en varm höstdag och i solen var det riktigt trevligt. På andra sidan torget tornade sig en stor växande massa upp. Ljudet av politiska hockeyramsor bröt sorlet som hajfenor. Jag skymtade många unga och sammanbitet förväntansfulla ansikten, vissa med huvor, andra med masker och somliga med fejkade nervösa leenden. Jag föreställde mig att jag kunde känna den stigande spänningen genom mina hjärtslag. I takt med att fler och fler motdemonstranter anlände förstärktes polisen. Jag har aldrig sett så många poliser samtidigt i hela mitt liv. Det var hela artilleriet med förstärkta bussar, hästar, hundar, varenda jävla plikttroget däggdjur som kåren kunde rota fram. Jag såg min närvaro på platsen som ett personligt kvalitetsbevis på att mina skattepengar gör nytta. Att se polisen arbeta var som att betrakta en myrstacks effektivitet över tid. Som kolugna vallhundar separerade de demonstranterna från varandra och säkrade torget för demonstrationen. Då insåg jag mer än någonsin att jag verkligen gillar att betala skatt. När jag kan stå mitt i en motdemonstration och ändå känna mig tryggare än någonsin.

Vad sedan åsikter har med våld att göra, det kan man verkligen fråga sig. Att man har rätt och samlas för att motdemonstrera, det är demokrati. Att man har rätt att skrika ut sina åsikter, det är demokrati. Men så fort man höjer näven i ett slag, då slutar demokratin. En ung demonstrant blev nedbrottad av två poliser som tvingades sätta sig på honom. Svaret blev att några åskådare skrek något om övervåld och polisdiktatur. Men om sanningen ska fram, får man inte skylla sig själv om man ger sig på att testa på våldsamheter med poliser i närheten. Polisen har ju till uppgift att med tillfälligt våld stoppa annat våld. Vi har ju enligt lag gett polisen monopol på våld, när fan ska de ha lov att nyttja detta om inte då?

En demokrati bygger på tre enkla grundstenar. Frihet, ansvar och fred. Om något av dessa tre områden inskränks så är det inte längre en demokrati. Hur demokratiskt är det då att med våld försöka hindra andra från att demonstrera?

Det är fredagskväll och lugnet efter jobbveckan är bara en illusion. Det är lugnet före stormen. Musiken höjs snart. Ölen öppnas. Ikväll samlas tusentals hanar och honor vid de sociala vattenhål som vanligen benämns som klubbar. Här ska det supas och dansa parningsdans. Helst i kombination. Köttet lockar nästan lika hårt som alkoholen.

I slutändan är vi ju bara djur. Men djur som faktiskt belönats med både moral, sinne och reflexivt tänkande. I vissa fall vinner hjärnan över djuret. I de flesta gör den det inte.

Ute på klubben och på förfesten och på efterfesten brukar den för killarnas del inte göra det. Den brukar faktiskt inte göra det för killarnas del annars heller om sanningen ska fram. Det ser man framför allt när man ska gå och tömma sin stackars av alkoholens grepp trycka blåsa. Man får inte köra bil när man är full, man får inte hantera stora maskiner när man är full, man får inte hantera någon form av ballistiska material när man är full, man får ju typ inte ens cykla när man är full. Detta för att ens bedömnings- och koordinationsförmåga är kraftigt nedsatt. Har ni tjejer någonsin försökt pricka något med en halvslak lätt behårad vattenslang med dåligt tryck samtidigt som ni med salt i ögonen försöker balansera på en liten fotboll? Ni har förmodligen inte försökt det för att det är en jättedum idé. Ni kommer med största sannolikhet att missa.

Om vi återgår till urineringsfrågan kan man då fråga hur intelligent det är att ge sig på att kissa ståendes med promille i kroppen. Jag har sedan barnsben varit en sittkissare. Jag sitter alltid ner och kissar. Bortsett från när det finns pissoar tillgänglig, eller då jag är inne på en uppenbart redan urinbesudlad toalett. Jag ser mitt sittkissande som en insats för fred och välfärd. Jag tror att alla människor skulle må mycket bättre om de slapp uppleva urin på golv och toaring.

Så alla karlar där ute. Gå med i det ädla sittkissarkorståget. Sitt ner och töm er blåsa för allas bästa.

Idag lagade jag något som jag enbart kan beskrivas som awesome. En stenhård smakkombination som definitivt utan avbrott går rätt ut och lägger sig i biceps. Jag vill minnas att det finns ett avsnitt av Fem myror är fler än fyra elefanter där någon av programledarna får för sig att baka en tårta med allt som är gott. Tårtans innehåll blir tillslut mycket brokigt och innehåller typ allt mellan varmkorv och godis. Idag gjorde jag samma sak, fast bra.

Jag och en kär bekant hade på morgonen tagit en längre promenad i det härliga höstvädret och blev därefter lite hungriga. När denna djuriska känsla tog överhanden gick jag lös på Nettos hyllor och slet ner allt jag var sugen på i korgen för att sedan koka en gryta på detta. Nedan följer receptet på denna underbara skapelse som äger allt vad mat heter.

Awesomegryta (receptet är räknat på typ tio portioner för en normal varelse och tre portioner för en hårt gymmande)

Arlas Crème fraiche med vitlökssmak
Arlas Crème fraiche med paprika chilismak
En burk vitlöksklyftor med chilismak inlagda i olja
En burk svarta oliver
Ett paket keso
Fetaost
Bonjour med mögelostsmak
Två paket sojakorv
En jävligt stor gul lök
En burk med tomatsås med vitlökssmak
Ett paket svarta bönor

Börja med en stor gryta. Hacka löken och häll i med massor med tänkbara kryddor, massor med olivolja och ett halvt glas vatten. Låt puttra till löken är mjuk. Tryck i resten av ingredienserna. Låt puttra. Färdigt.

Detta serveras med ris, pasta eller vad man nu känner för. Det viktiga är att det blir så awesome som möjligt.

Åter igen samlades gänget för att utforska nya världar och leva det äventyrliga livet. För att spela rollspel alltså. Precis som när vuxna män gör saker tillsammans förfogas det mycket stora mängder snacks. I gänget har vi två gymfjollor. Alltså två grabbar som spenderar onödigt mycket tid på gymmet, som köper tajta kläder och automatisk poserar framför var blank yta de kommer över. Jag är en av dessa två.

Gymfjolla nummer ett och gymfjolla nummer två har under tidigare spelmöten klagat över hur tjocka de känt sig efter allt snacksande och funderade på att det kanske var läge att börja konsumera nyttiga snacks istället. Detta var en fin tanke som slutade i katastrof.

Gymfjolla nummer ett anlände tidigare än nummer två. Han hade då stolt med sig en påse svenska äpplen som ha tyckte skulle fungera som snacks. Detta möttes med samma skepsis som när vuxna ljuger för barn om att frukt är godis. Något senare landar gymfjolla nummer två. Han är exalterad. Dels för att äventyret snart ska börja och dels för att han har avsikt att introducera en ny typ av snacks i sitt eget och de andras liv. Ur sin påse plockar han glatt upp några burkar crème fraiche och dipmix. Grabbarna andas ut, äntligen ska lite riktiga snacks dyka upp till skillnad från förskolepedagogikens fruktstundsflashback som tidigare presenterats. När gymfjolla nummer två sedan med drar upp ett vitkålshuvud och exalterat presenterar detta som kvällens snacks brakar helvetet löst. Bokstavligt talat.

”Först kommer ni med jävla äpplen och nu ett jävla kålhuvud. Vart fan är de riktiga snacksen!?”

Trots denna skepsis var gymfjolla ett och två mycket nöjda med tilltugget. Något som alla var ännu mer nöjda med var själva spelandet som nådde sin kulm fram emot midnatt då allt var mörkt sånär som på en enstaka lampa, läskig musik strök längs väggarna och äventyret tätnade.

Spelkvällen medförde två saker för mig. Dels steg Gabriel ytterligare i aktning som spelledare, jag har aldrig sett på maken till insats i rollspelsvärlden. Och dels kommer jag nog aldrig gå tillbaka till klassiska snacks som chips, popcorn och ostbågar utan istället köra på grönsaksvarianten. För jag är lite coolare än de flesta andra.

Ja, det är sant. Jag har varit på Ullared, alltså Gekås. Det är en spännande plats i många bemärkelser. Det är en plats som jag på något vis automatiskt kopplar samman med finlandskryssningar och marknadsdagar i mindre svenska orter. I sommar besökte jag Skänningemarken, Sveriges största marknad. I bilen skojade vi om det på våra svenska marknader verkade finnas ett antal olika obligatoriska ingredienser. Några av dessa är foppatofflor, magväskor och dålig fysik. Den största favoriten var tröjorna med vargtryck. Dessa tröjor finns i många olika varianter och storlekar. Och verkar fortplanta sig som amöbor i marknadsmiljöer. Mycket spännande.

Men för att återgå till Gekås en stund. Ibland har Darwin mer rätt än andra tillfällen. Detta är ett sådant tillfälle. Väl där inne gäller djungels lag. Det är en djungel där alla djur trycker tonvis med kundvagn framför sig med både hög frenesi och hastighet. Det är fullkomligt livsfarligt att stå i vägen, även för en stor karl som mig. Jag hörde en tjej beskriva platsen som det enda stället i världen där man alltid står i vägen vart man än går. Det är ganska sant.

När serien Ullared gick på femman eller vilken kanal det nu var zappade man per automatik förbi några avsnitt. Det var på den tiden man hade sambo och det faktiskt var givande att sitta i soffan och zappa. Jag undrade då om alla dessa människor som medverkade i serien fått repliker eller om de verkligen är så pass euforiska kring den shopping som Gekås erbjuder. Det är klart det finns mycket att köpa, men det finns det ju överallt. Är det verkligen så skoj att fylla kundvagn efter kundvagn dagar i sträck?

Detta med stora outlets dit man dagligen skeppar buslaster med konsumenter är ju någon sorts spets av vårt samlarbeteende. Jag börjar känna mig lite tjatig i mitt sätt att se på min omgivning men jag finner det mesta störande, skevt och sjukt nuförtiden. Det är en märklig värld vi lever i när vi ska byta bort vår tid mot pengar som vi sedan byter bort mot en vara som motsvarar ett skapat behov.

Men dagen var trevlig och nu har jag fixat julklappar till alla som förtjänar.

Jag fick möjlighet att se Fast five (alltså numero fem i filmserien The Fast and the furious, filmserien som hoppar över det här med manus och satsar på tighta bilar, brudar och muskler) i förra veckan. Låt oss säga som så att jag haft bättre filmupplevelser.

Berörd filmserie påstås dra in mängder med kosing till produktionsbolag, regissör, skådespelare och alla andra tomtar som är inblandade i denna kaskad av perversa säljklyschor. Låt oss därför titta på olika tänkbara anledningar till detta kassaklirr. För det första har de dragit in på de kostnader som berör manusskrivande. Vilket såklart minskar budgeten något. Och som vi alla vet är en överhoppad utgift en inkomst. Vi måste också utgå från att människor är ganska simpla varelser med simpla behov. Många av dessa behov är dessutom skapade genom vårt gällande samhällsparadigm. Fast and the furious tillgodoser i alla fall tre av dessa skapade behov, det vill säga de tre tidigare nämnda tighta bilar, tighta brudar och tighta muskler. Mixa detta med lite meningslös action så ger du alla med tonårshjärnor lite lagom halvstånd.

Som min illa dolda bitterhet visar är jag ibland missnöjd med att vara människa när jag ser vad det är som säljer. När jag ser vad det är som vi väljer att lägga våra surt förvärvade slantar på. När jag ser vad vi väljer att lägga vår knappa tid i livet på. Jag hade i min drömvärld hellre sett att saker som genomtänkta dramer, själsutlämnande konststycken, utvecklande historier och allmännyttig vetenskap var det som sålde, men icke. Det är väl för jobbigt antar jag. För egentligen vill vi väl bara äga en snygg och snabb bil och vara tight. Det räcker tydligen för att klassas som framgångsrik.

I denna kontext skulle jag också vilja dra paralleller till en historia med mycket gamla anor. Nämligen den om kung Midas. Denna kung lär ha fått en önskan och denna önskan var att allt han rörde vid skulle bli till guld. I längden blev detta ganska jobbigt men det hör inte hit. Det finns i min mening två personer här i världen som har fått den motsatta förmågan, det vill säga att allt de rör vid blir till bajs. Dessa två är Snoop Dogg och Vin Diesel. Till The Fast and the furious nackdel kan det nämnas att Vin Diesel spelar i ett par av dessa. Hans roll består mest i att sitta bakom ratten på snabba bilar och stå och flexa samtidigt som han med så mörk och hård och manlig och tuff röst som möjligt levererar dåliga one-liners.

Är jag nöjd?

Nä.

Mitt älskade kollektiv har fått tillökning. Man skulle kunna tänka sig att sex personer i en lägenhet är nog, men inte för oss. Från och med helgen har vi ny inneboende som ska bo här fyra dagar i veckan och två marsvin som står och oinkar i hallen. Detta höjer mysfaktor hur många procent som helst, och som vi alla vet är hur mycket som helst minst tresiffrigt.

Jag stod en morgon och betraktade marsvinen i sin bur tär de tultade omkring och pep, åt och pep, och åt, och tultade. Vad de mest liknade var peruker med ben. Det verkade vara en ganska enkel tillvaro. Det verkade mest handla om att äta och bajsa. Jag ställde detta då i relation till mig själv. Vad skulle en sådan tillvaro ha för effekt på mig?

Jag föreställde mig att jag enbart skulle röra mig på en yta av ungefär 50 m2 och ha tillgång till obegränsat med mat men ett ganska begränsat utbud av aktiviteter, vilket då skulle medföra att jag mest skulle roa mig med att äta, bajsa och sova i olika ordning. Detta skulle förmodligen innebära att jag skulle självdö i otrevlig en kombination av fetma och övernäring. Jag tänker att näring är ju alltid näring och att marsvinen på något vis borde ha någon näringsintagsgräns. Eller kanske inte. Alla djur är ju awesome på sina egna vis, marsvin kanske har världens bästa ämnesomsättning.

Så varför dör inte marsvin av fetma?

Jag är nu snart uppe i tre veckor på min antiköttpilgrimsfärd. En pilgrimsfärd som kommer ta mig till 95 pannor hårda muskler. Alla tvivlare kommer stå och gråta blod och sparris när de ser mina resultat.

Då jag ännu bara blivit motarbetad i mitt lilla experiment av min vackra och förstående omgivning vill jag ändå dela med mig av några tips på vägen om någon som mot förmodan skulle vilja testa på samma sak och göra en insats för moder naturs välmående. Efter veckorna som gått har jag inte bara gått upp i vikt utan även också börjat lyfta tyngre, sen i fall det senare beror på att jag varit fullkomligt övertaggad för att bevisa min tes eller inte kan diskuteras.

Om man nu får för sig att bygga massa utan kött så är det ett par saker som är bra att tänka på. Protein är ju som alla vet ganska viktigt. Detta protein hittar jag i ägg, mjölk, ost och qourn. Soja försöker jag hoppa över i största möjliga mån på grund av den negativa miljöpåverkan denna produkt har. Nötter och frön är ett måste, här finner man mycket av de nyttiga fetter som behövs. I övrigt är det bara att köra på som vanligt, trycka mat, trycka shakes och lyfta tungt.

För övrigt:
Jag träffade en kille på gymmet som bad mig passa åt honom på bänken. Vi kom då in på samtalsämnet kost och jag sa att jag bara körde vegetarisk kost varpå han kunde svära på att jag såg ut som en tvättäkta köttätare. Jag tar det som ett bra betyg.

Det finns ändlöst många epitet som man kan sätta framför en människa för att beskriva denne. Vissa är trevliga andra är otrevliga. Låt oss fokusera de trevliga först. Några benämningar som jag utan problem hade kunnat förlika mig med är exempelvis snygg, sexig, rolig, intelligent, rolig, världsvan, bildad, duktig, begåvad, hunkig, stilig och so on. Det finns dock en sak man aldrig får säga om en kille. Man får aldrig kalla honom snäll.

Att kalla en kille för snäll känns som att ta fram sin nödreserv med positiva saker att säga om någon. Det känns som om snäll egentligen betyder något i stil med: ”Han är inte snygg, sexig eller rolig. Han är inte extraordinärt begåvad inom något område. Han är inte i vägen på något sätt och vill ingen illa.”

Man hör ju sällan någon beskriva en partner som snäll. Fin, vacker, härlig måhända, omtänksam men aldrig snäll. Snäll blir någon slags benämning på en ganska harmlös karaktär som egentligen inte bidrar så mycket.

I unga år ville alla killar vara bad boys. Av en anledning. Man trodde att det enda tjejerna tände på var hårda, vältränade killar som sket i allt men ändå klarade sig på sin tuffa inställning. Killar som var svin men egentligen hade ett fint hjärta. Det var det man trodde och blev besviken när man såg ner på sig själv som den nörd man var.

Men nu jävlar. Nu är det andra tider och annat liv i luckan. Nu när vi kommit lite till åren och insett vad som är viktigt här i livet. Eller snarare att livet till mångt och mycket handlar om att skaffa sig en avkomma och få denna att överleva så bra som möjligt. Nu är bad boysen omoderna och tjejerna vill ha en stabil karl som kan bidra med trygghet och barnasinne. Äntligen kan vi mjukisar till familjefarsmaterial bli sexiga. Eller kanske inte sexiga, men vi lär väl i alla fall få ligga lite då detta är en förutsättning för att skaffa barn. Och något sympatiknull då och då för att hålla familjefriden igång. Och kanske lite petting på födelsedagen. Huvudsaken är att det nu är nördarnas tid att äntra sängkammaren. Men vad ni än gör, säg bara inte att han är snäll.

En värmebölja har träffat vårt fagra land och får oss att svettas som om det vore festival. Antingen så har vi bara haft tur med höstvädret eller så är undergången nära. I vilket fall som helst är det ju ganska trevligt så länge det varar.

I kombination med värmen har staden Jönköping fått besök av ett antal tiggare som huserar längs med huvudstråket. De sitter alla på ungefär samma sätt och har liknande jackor på sig så man kan dra slutsatsen att de på något sätt samverkar. När jag på väg hem traskade över Vindbron satt en tiggare på ena änden av bron med sin mugg. Han var skäggig och såg ganska sliten ut. Från andra änden hördes sprallig och glad musik från dragspel och trumpet. Där satt två filurer med ett öppet dragspelsfodral framför sig och basunerade ut sina toner. Här, tänkte jag, har vi två olika sätt att försöka nå samma mål. Det vill säga att samla på sig kontanter.

Detta är ett strålande exempel på vad en fri marknadsekonomi lockar fram hos människor. Kanske inte nödvändigtvis att människor måste tigga pengar för att överleva men att Darwins teori lätt blir praktik. Survival of the fittest för er som inte gått ur grundskolan alltså. Här såg jag ett mycket visuellt och konkret bevis på att det i dagens samhälle gäller att nischa sig för att håva in kulorna. Vi är ju trots allt fostrade sedan barnsben att vi alltid ska ha något tillbaka om vi ger något. Låt oss jämföra. Vem ger man helst sina mynt till? Till någon som bara sitter stilla med en mugg medans skägget växer eller två gubbar som levererar glad balkanmusik?

Kort sagt verkar det alltid handla om att vara lite mer awesome än sina grannar. Lite snabbare, lite bättre, lite gladare och lite coolare. Fri marknadsekonomi, här kommer jag. Nu ska jag vara lite fräckare än alla andra. Men bara lite.