Jag är en mycket pragmatisk varelse. Jag tror på enkelhet och genomförande snarare än teori och visioner. Man kan inte leva av kärlek. Kärlek gör dig inte mätt, kärlek betalar inte hyran och kärlek hindrar dig inte från att bli sjuk. Och inte alltför sällan gör den dig inte heller lycklig.

Dessutom är det inte någon som ännu lyckats definiera vad kärlek egentligen är. Mest är det väl ett opium för folket. Något som vi genom århundrade av populärkultur matats med. Vi ska finna kärlek och bli lyckliga. Men kärlek är som skuggteater. Det är mystiskt, det är lite märkligt och man förstår inte riktigt hur det går till. Men går man mot ljuset, till källan så ser man att det bara är kött, blod och ben, klätt i en mörk fasad. Och det är väl bara det som kärlek egentligen är?
Kött och blod i en vacker förpackning, som köttfärs med guldkant.

Jag har många gånger fallit offer för att mina känslor kastat mig in i något som inte varit nyttigt för mig. Nu ser jag på saker och ting med en viss vinkling. Jag tror på praktik för kärlek. Därför gjorde jag en lista på egenskaper som min potentiella partner ska inneha. Det är en ganska lång lista. Men jag inbillar mig att den är bra att gå efter. Det är enkelt att bara bocka av och se efter. Framför allt innehåller den attribut som min erfarenhet säger åt mig att undvika.

Jag är lite inne på samma spår när det gäller att skaffa barn. Inte att barnen ska ha vissa attribut utan snarare att vissa saker måste vara uppfyllda innan jag vill föröka mig. Jag vill att jag och min bättre hälft ska ha fasta jobb, fast bostad och fasta rumpor. Jag vill bygga min spelplan färdigt innan jag spelar. Kalla mig gärna feg men jag är mer en better to be safe than sorry-kille. Leker man med elden börjar man till slut lukta illa.

I motsats till vad jag skriver hörde jag en gång en kär vän till mig säga: ”Vi lever i en fucked up värld. Det enda du kan göra är att hitta någon som är lika fucked up som du.” Och visst ligger det väl en viss romantik i det?