Jag promenerar mycket. Varje dag till och från jobbet. Varje gång jag ska någonstans i Jönköping. Dels för att kroppen är till för att röra på sig och dels för att jag tycker det är onödigt att droppa ur moder jord på fossila gifter i onödan.

I lördags promenerade jag upp till A6 i precis rätt tid för att se SDU marschera förbi. Trots att tåget inte såg ut att vara mer än 50 man starkt var polispådraget massivt. Tilläggas kan ju att jag i princip var deras enda publik. Jag ställde mig sonika och blängde lite besviket på skaran som traskade förbi. Känslorna i mitt inre var långt ifrån behagliga. Och jag började fundera. Är dessa människor verkligen så otroligt dumma att de kan stå för Sverigedemokraternas partilinje eller vill de helt enkelt bara jävlas med ett helt land och en hel generation? Kan det inte istället vara så att hela fenomenet Sverigedemokraterna egentligen är ett utdraget practical joke á la Ballar av stål som utförs bara för att se hur Sveriges folk irriterar sig på de? Lite på samma sätt som att man klär in en gångbro i bajs eller åker runt i stan och kastar hamburgare från en taklucka på folk. Man kan ju alltid hoppas.

Om världen vore digital och livet vore ett datorspel tror jag att saker och ting hade varit åtminstone lite annorlunda. Jag tänker mig att din level, din class och din hälsa skulle sväva i mätarform ovanför ditt huvud, att alla skulle försöka optimera sitt liv för att samla så mycket xp som möjligt och att det skulle vara inflation på extraliv. Jag har mycket rollspelade i mitt bagage och är uppväxt med Drakar och Demoner och EON. Det svåra med att föreställa sig alternativa världar är att applicera den mänskliga mentaliteten på alla fantasifoster. Denna mentalitet är oftast mer nyanserad, mycket mer egoistisk och mycket märkligare än man kan föreställa sig. När du spelar ett spel kan du när som helst stänga av och gå därifrån, men föreställ dig att du inte kunde det. Dels skulle en vardag in game uppstå och dels skulle spelets system pressas till det yttersta då alla spelare samtidigt skulle leta kryphål och genvägar. Skulle fusk vara tillåtet eller skulle man bli avstängd?

Jag funderar över om livet inte skulle tas på större allvar i ett spel än vad vi gör i vår verklighet. I spelet finns det fyrkantiga och klara utstakade mål som kan uppfyllas och lätt följas upp. En drake hotar byn. Är draken död? Ja. Slut. Zombies äter upp våra kycklingar. Är de borta? Ja. Slut. Det skulle alltså vara lättare att se över vad man åstadkommit då man enkelt kan kolla sin logg och se vilka bedrifter man genomfört. Det skulle också vara lättare att veta exakt vart man har alla sina medmänniskor då alla skulle delas in efter åtta olika parametrar. Namn, Race, Class, Level, Karma, Stats, Skills och Genomförda uppdrag. Kanske övrigt också. Ett CV i spelvärlden skulle alltså förmodligen se ut något i stil med:

Namn: Drazin Dragkrog
Race: Kaninkentaur
Class: Ninjavikingpirat
Level: 15
Karma: Medelgod
Stats:
Styrka: 14   Smidighet: 16   Fysik: 12   Psyke: 11   Karisma: 11   Intelligens: 10
Skills:
Akrobatik: 18, Ninjakonster: 16, Bärsärkargång: 14, Sjöröveri: 13
Genomförda uppdrag: Röda spöket, Röda spökets återkomst, Yxan i ugnen, Grodnästet, Nötregnet, En fyrkantig historia, Robotmutanternas krig och Den förlorade hatten.
Övrigt: Specialförmågan att baka karatemuffins och förvandla level 6-fiender till yoghurt.

Vad som borde vara riktigt schysst med spelvärlden är att alla. Exakt alla. Har precis lika förutsättningar från starten. Rättvisare än den mest kommunistiska kommunismen. Alla börjar på level noll och får sedan jobba sig uppåt. I teorin i alla fall. Det är det som jag tycker är så vackert i många spel, mångfalden. Att man kan se ut hur som helst, ha vilket färg som helst, vara ett hopkok och eller avkomma av vilka djur och monstrum som helst och ändå tillåtas genomföra alla quests, samla loot och levela. Men precis som ormen viskade lockelser i paradiset skulle nog vardagen i spelet ändå skapa utanförskap och rasism. Kanske skulle till och med alla tomtar och troll drivs från städerna och leva som  andra klassens medborgare? Och bara vara jobbiga skogscritters under resten av existensen.

Fysikens lagar skulle inte vara bekanta med våra. Istället föra att bära saker i väskor eller sina fickor skulle man ju istället ha sitt inventory. Det intressanta med inventoryn är att hur mycket man än plockar på sig påverkar det inte ens rörlighet alls. Dessutom är det omöjligt att avgöra vad något bär på sig utan att döda vederbörande eller utan att dela inventory med vederbörande. Smugglarna kommer förmodligen få en rejäl renässans då det är omöjligt att visitera någon utan att ha ihjäl den misstänkte. Så antingen skulle det bli mycket knark inne i länderna eller många döda vid gränserna. Då kanske vederbörande tullverk skulle bli skyldig många extraliv om någon visade sig vara oskyldig.

Saving points. Skulle det vara vettigt?
Låt säga att det finns ett antal saving points utsatta på slumpmässiga platser i världen där man kan spara sitt liv som det är just nu. Detta lär både vara en välsignelse och förbannelse. Har man gjort ett ödesmisstag kan man alltid ångra det men samtidigt förlora allt man fått på vägen sedan man sparade senast. Detta i kombination med att alla andra också har denna möjlighet gör ju att man kan börja om sina livserfarenheter tills man kan dom i ryggmärgen. Perfektionen kommer förmodligen utarma allt vad känslor, chanser och risker heter i och med att man alltid kan släppa och börja om. Alla kommer bli bäst på nästan allt.

Hur skulle det vara med fattigdom då. I de flesta spel finns det alltid några utplacerade fattigjon. Det vill säga tiggare, tjuvar och annat löst folk som inte ha några pengar, mat eller dylikt. I den världen jag ser framför mig är dess fattigjon inget annat än utplacerad rekvisita. Att tjäna pengar i ett spel är inte särskilt svårt. Framför allt inte med tanke på att alla handelsmän verkar vara förmögna att betala ut oändliga pengar för allt man kan tänkas plocka till sig. Det är bara att gå ut till skogen där olika djur och monster autogenereras, slå ihjäl dom och plocka på sig skinn, ben eller vad det nu är som de lämnar efter sig och sedan sälja detta till valfri marknad. Därför skulle nog skogarna vara fullkomligt belamrade med lata lyckosökare. Frågan är ju bara vad man skulle ha pengar till om man ändå inte behöver äta? Skulle man lägga dom på fräck utrustning eller fräcka följeslagare?

Jag ser två olika problem beroende på om det skulle finnas någon maximal level eller ej. Utan maxial level kommer allas liv tappa mening är alla skills och full level är uppnådd. Skulle det inte finnas någon maximal level skulle världen förmodligen till slut kollapsa över att alla invånare bli för mäktiga för att hantera. Då digitala karaktärer inte dör av ålder kan ju teoretiskt sett en karaktär med level en miljard göra spagetti av hela världen med sin matlagninsskill på hundratusen poäng. Typiskt dumt scenario.

Det kanske är tur att vi inte är digitala varelser trots allt.

Flest eller mest vadfansomhelst när man dör vinner. Ett ordspråk som många av oss verkar leva efter idag. Men det är nog ganska mänskligt. Vi har ju i alla tider hävdat oss genom att samla på fräcka, ovanliga och dyra saker. Den enda skillnaden idag om från förr är att idag har en väsentligt större del av befolkningen möjlighet att samla på just fräcka, ovanliga och dyra saker. Självklart ska vi alla familjer ha minst vars en macbook av guld, vaktad av specialimporterade ninjakrokodiler och ovanpå detta äta pandafilé till kvällsmat klädda i kläder gjorda av minoriteters hud impregnerade med barntårar. Bara för att alla kan så ska alla. Har han det ska jag också ha det.

Lite samma tänk gäller vår skeva syn på energifördelning i samhället. Vi utgår från den vetenskapliga tesen att energi är beständig och bara kan omvandlas, inte försvinna. Utifrån detta måste vi alltså hushålla med vår energi om vi ska kunna bestå som djurart. Eller förändra vårt konsumtionsmönster. Idag pratar man om vart man ska hitta nya energikällor och hur man ska kunna utvinna mer energi ur våra resurser. Detta är som att torka sig innan man bajsat, som att skala bananen efter man ätit den, som att panta burken innan den är tom… ja ni förstår. Det är som att börja i fel ände helt enkelt. Vi måste istället se över vår energianvändning och dra ner på den istället. Om vi ständigt söker nya energikällor kommer vi också oundvikligen också konsumera mer. Bara för att vi kan. Måste städerna tävla med stjärnhimmeln på natten? Måste vi ha bilar? Måste vi tända och släcka lampor? Måste vi somna med tv:n på?

Vi har börjat bli bekväma och bekvämlighet kostar. Både pengar, naturresurser och människor. Vi har det bra för att andra har det dåligt.

Ni som inte håller med borde sätta er och lyssna ett par gånger till på låten Colours of the wind från Pocahontas.

Att träna ingår som några kanske vet i mina dagliga rutiner. Att träna hårt alltså. Lyfta tunga saker, svetta mig blöt som en lax, grimasera som om jag skulle förlösa en mindre dinosaurie och föra massa oväsen. Många som är i min sits har fallit för lockelserna till kosttillskottens förlovade värld. Denna värld är nästan lika nyanserad som porrens universum, det finns allt för alla. Miljarder olika sorters protein, fettförbrännare, vätskedrivande, vätskebindande, prestationshöjande, återhämtningspiller, nattshakes och preparat som får dig att bli grön, stor och arg. En omåttligt populär substans är så kallade PWO:s (Pre Workout), en shake som tas innan träning för att öka prestandan på gymmet. Själv har jag alltid tyckt att det är lite obehagligt med alla dessa substanser som på icke-naturlig kemisk väg ska förändra våra förutsättningar. Trots detta behöver jag något innan jag går och tränar för att piggna till då jag är lite trögstartad på morgonen.

Så vad gör man?

Man kokar en kopp väldigt starkt kaffe (rättvisemärkt) tillsammans med en rejäl dos chili och toppar med lite mjölk (ekologisk). Om ni inte tidigare har en definition på vad en hård start på dagen är så är ni välkomna att testa.

Inspirationen till detta är tagen från min gode vän Anders som inte bara är soldat utan också en frukostpionjär. Han börjar sin morgon med en kombination av ägg och tabasco. För att citera honom: ”Det är som en kallsup från helvetet.”

Mitt morgonkaffe är bara marginellt hårdare.

I skrivande stund sitter jag i min randiga zipperall och njuter av livet i det vardagsrum som jag kallar för mitt hem. Det är mer en sovplats inramad med bokhyllor än ett hem men ändå. Jag var nere på Ica och handlade precis, iklädd min zipperall (för er som inte vet vad detta är så är det ett billigare plagiat av Onepiece). Jag har alltid propagerat för att det är sjukt mycket white trash att gå runt på stan i ett plagg som detta. Tills i kväll. Vid en närmare anblick och i kombination med skor är det ett mycket bekvämt och praktiskt plagg. Det lyckas ju på något sätt kombinera humor, gullighet med en ”jag bryr mig inte”-attityd. Så jag sträckte på mig, försökte se lite nonchalant ut och gled ner för att köpa mjölk.

För några sekunder såg jag en värld framför mig där alla bar overallplagg. Nu får ni säkert vibbar som drar åt systemet i Orwells 1984, men det var inte så jag såg på det. Jag tänkte mig snarare en värld där kläder inte spelade någon större roll, där människors kroppar inte blev uttittade beroende på hur olika modehus tygtrasor slimmade sig om fläsket och där kläder alltid var sköna och kunde bäras utan underkläder. En värld där alla gick runt och såg ut som jättebebisar i pösiga tygoveraller. Ville man kunde man välja lite olika färger och mönster men aldrig låta sin kropp påverka det man skulle bära. En värld där kläderna för alltid skulle vara könsneutrala utan att vara förnedrade för någon eller något.

Kanske är jag lite skadad av studentlivet där man periodvis bor i sina overaller men jag kan ändå se skönheten i overallbärandet. Under insparken där de flesta bär overaller spelar inte kläder och stil så mycket roll längre. Vill jag tro i alla fall. Overallen blir ett neutralt plagg som passar alla.

Slutsatsen blir i alla fall att jag aldrig mer kommer titta snett på någon som bär Onepiece eller motsvarande på stan. Foppatofflor är dock fortfarande belagt med dödsstraff.

Jag skaffade mohikanfrisyr förra helgen. Det fick mig att se lite hårdare, tuffare och snabbare ut. Det resulterade också i att tanter på stan tittar snett på mig. Kanske för att för dem tror att jag; A. Knarkar, B. Gillar att slåss, C. Knarkar och gillar att slåss.

Jag kan till viss del förstå dem även om det här med att döma någon efter vederbörandes yttre känns sjukt 70-tal.

Jag väger 86 kilo, till stor del muskler då jag tränar sex pass i veckan, jag har varit instruktör i ninjutsu, jag har gått fler första hjälpenutbildningar än jag kan räkna till, jag har ett ömt hjärta, lena händer och varit scout sedan åttaårsåldern. Om det är någon som man vill möta i en mörk gränd så är det fan jag. Trots min farliga frisyr.

Jag som sann miljökämpe skulle först och främst inte vilja kalla striden för en kamp för miljön. Det utelämnar en del av det som är viktigt för vår arts och moder naturs överlevnad. Jag skulle snarare vilja kalla det för hållbarhet, en kamp för hållbarhet, en hållbarhetskamp. Hållbar utveckling, hållbart samhälle, hållbart fucking allting.

Hållbarhet innebär i mina ögon följande:

”Hållbarhet är att aldrig förbruka mer av en resurs, produkt, en levande organism eller enerigkälla som inte kan eller hinner återhämta sig i ett plus minus nolltempo. Hållbarhet är att aldrig sträva efter utveckling för utvecklingens skull utan istället se till att anpassa sina liv efter den omgivning man befinner sig i. Hållbarhet är att inte förändra världen efter sina behov utan snarare anpassa sina behov till världen.”

Det här med hållbarhet är idag bara en ihålig diskussion byggd på tomma ord. Jag skulle vilja se det hela på ett pragmatiskt plan. Ibland lite väl pragmatiskt tycker min omgivning. Jag fastnade en gång i en debatt om överbefolkning som efter några öl i solnedgången spårade. Detta på grund av att jag ansåg att om vi människor inte hinner förgifta oss själva till döds kommer vi att krossa allt liv under överbefolkningens tyngd. Jag ansåg att en lösning på traven helt enkelt var att ta vara på de resurser som står att finna på denna planet. Varför ska vi skaffa egna barn när det finns mängder av svältande, krigsdrabbade och ledsna barn som behöver lite kärlek och omtanke. Om alla skulle adoptera vars 2,1 ungar (eller vilken siffra som nu gäller för västvärldens barngenomsnitt) istället för att föröka sig med sina gener skulle vi minskat befolkningsökningen och tröstat några sorgsna själar. Detta möttes självklart med motstånd, hat och flygande ölburkar (tomma sådana ska tilläggas). Jag undrar om ilskan kommer från att min logik inte går att slå hål på eller på det faktum att alla levande varelser egoistiskt bara strävar efter att sin egen avkomma ska fortleva. Som den princip som driver den nye lejonhanen till flockledare att slå ihjäl alla ungar som inte är hans egna. Detta är en ungefär lika känslig diskussion som när man nämner att det kanske inte är viktigt att alla ska ha tillgång till bil, senaste mobilen eller el 24/7. Som aggressionerna när man pratar om att ransonera moder jords resurser och som det ännu känsligare konstaterandet att om vi ska låta utsatta delar av världens standard att höjas måste vi sänka vår egen. Radikalt.

Vi brukar påstå oss själva vara en varelse som kan göra strategiska val och som förutse konsekvenserna av vårt handlande. Låt oss vi föreställa oss att hela världen är begränsad till en enda lägenhet med en begränsad mängd mat, vatten och värme. Då är det kanske inte så genomtänkt att pissa i dricksvattnet, börja längst in med att dumpa sitt skräp och sedan långsamt jobba sig utåt mot dörren eller låta ett fönster alltid stå öppet bara för att det ibland är skönt att känna vinden.

Jag längtar tills återvinningen blir en radikal ungdomsvåg som bara väller ut över världen, som typ när rockmusiken kom. Jag vill se galna ungdomar som väller omkring i stora horder, springandes och skrikandes för att återvinna allt de kommer över. Militanta återvinner ska ockupera gatorna, marschera i gamla återvunna kläder, äta återvunnen mat, leva i återvunna bostäder men sjunga nya sånger om nya idéer.

Frukosten sägs vara dagens viktigaste mål. På grund av detta skippar jag aldrig frukost. Jag har till och med tagit frukosten till helt nya nivåer. Då jag tränar ungefär sex tvåtimmarspass i veckan åt att lyfta tunga metallföremål upp och ner i olika poser behöver jag också en hel del näring. När jag vaknar på morgonen har jag i regel inte ätit på ungefär nio, tio timmar vilket innebär att kroppen skriker efter näring. Och som vi redan konstaterat existerar ju vårt medvetande för att serva vår kropp, så det är bara att ställa upp och leverera.

Jag ska beskriva mina frukostvanor i kronologiskt utvecklande ordning. Det började med att jag, för att inte missa mitt dagsbehov av protein, åt tre stekta ägg och tre tjocka tyska korvar varje morgon. Vilket var rätt ok med lite grillkrydda och chili. Mitt problem är att jag alltid vaknar hungrig men aldrig har aptit. Allt smakar äckligt på morgonen och det går förbannat långsamt att äta. Detta ledde till att jag gick från fasta födoämnen till en lite mer flytande diet. En skål havregrynsgröt, två råa ägg, vispa ihop till en smet och täck med mjölk. Detta var mycket enklare att bara sleva i sig, ungefär som att svälja världens största snorloska. Av en bekant fick jag veta att näringen i råa ägg inte tas upp lika lätt som näringen i kokta varpå jag testade att vispa ner kokta ägg i gröten. Funkade nej. När jag senare kom att flytta till kollektiv dök som av en slump min gamla mixer fram ur ett skåp och där föddes idén till min superfrukost.

Min superfrukost består av tre kokta ägg (frigående höns), en avokado (ekologisk), en banan (rättvisemärkt), en näve skogsbär, en näve nötter, kokosflingor och mellanmjölk (ekologisk). Allt detta läggs sedan i mixern och vispas ner till en grårosa sörja som smakar blöt wellpapp med inslag av banan och alkoholfri pina colada. Klå den om ni kan!

Vi människor är inte brunstiga på samma sätt som många andra däggdjur. Våra honor har ju ägglossning och kan ju inte bli befruktade alltid, något som kan ses som någon sorts brunstighet som kommer i omgångar. Men låt oss för en stund föreställa oss hur det skulle se ut om vi enbart var brunstiga en begränsad tid om året, låt säga mars till juni. Då hade vår kultur och vårt beteende förmodligen sett lite annorlunda ut. Porrindustrin, våldtäkterna och marknaden för sexiga underkläder hade förmodligen begränsats till enbart denna period. Hela samhället hade avstannat för att ge rum och tid åt vårt fortplantande. Det hade varit en enda stor galen högtid att fira och knulla in. Vi hade nog varit så till oss att de som ännu inte blivit könsmogna och de vars kön av ålder gått in i dvala skulle få sköta samhället medans detta spektakel fortgick.

Kanske skulle inte världen överbefolkas i samma chockartande takt som idag. Fast om detta beror på vår oöverträffade överlevnadsförmåga eller på att vi i princip är konstant kåta kan det ju tvistas om. Jag tror det hade varit ganska coolt om vi hade parningsperioder, vi hade ju varit värre än kalvara som släpps ut på grönbete. Det hade ju varit ett utmärkt sätt att kontrollera befolkningsmängden. Lite som en kommunistdiktatur fast med mycket roligare sexliv. Det är bara ett förslag. Alla som är för kan följa med till en ö någonstans och leva halva livet som porrstjärnor och andra halvan som klosterarbetare i celibat. Att behålla kakan och äta den måntro?

Jag sitter i skrivande stund med en halv vitlöksklyfta i vardera näsborre. Klockan är 06:08. Det kan tyckas vara lite för tidigt för vitlök men det är ett tufft liv jag lever. Orsaken till mitt nasala lökintag är att jag varit sjuk hela helgen och brottats med feber och snuva. Under lördagen lyckades jag byta några öl mot lite nässpray, vilket var ganska skönt, men har sprayen återgått till sin ägare och jag ha inte orkat gå ner och köpa något eget.

Lök lär vara något av det nyttigaste som går att stoppa i sig då i princip all sorts lök innehåller en härlig kompott av antioxidanter och andra ämnen som förebygger olika sjukdomar. Min ex flickvän påstod att lök skulle ha likartade egenskaper som penicillin. Jag vill också minnas att mina föräldrar suttit vid middagsbordet och även de haft vitlök i näsan för att jobba bort en begynnande bihåleinflammation. I vilket fall som helst har jag inte kunnat sova särskilt många timmar i natt då min näsa varit helt oframkomlig. Efter nu snart tio minuter med vitlökskuren börjar det faktiskt kännas bättre, som om systemet rensas.

Jag skulle här vilja passa på att ifrågasätta vårt bruk av läkemedel och så kallade hälsoprodukter.  Är det verkligen bra för oss att trycka i oss mängder med onaturliga preparat när vi så lätt kan få i oss vad vi behöver genom att bara äta (läs stoppa upp i näsan) vad som kommer från moder natur?

Jag verkar också ha en tämligen ovanlig syn på hur feber ska behandlas. En normal reaktion vid feberutbrott verkar vara att trycka i sig någon form av smärtlindrande och febernedsättande piller. Till alla de som inte är uppe i närmare 40 grader skulle jag vilja ställa följande fråga: Varför får du feber?
Då denna temperaturhöjning sägs vara ett av kroppens försvar mot infektioner och bakterier känns det ju lite dumt att försöka nedkämpa febern om det inte föreligger en uppenbar dödsrisk. Jag brukar själv försöka sova så mycket som möjligt och helt enkelt rida ut stormen som den hårdaste av hårda infektionspirater.

Det finns inga saker och ting som per definition är menade för varandra och då inte heller skapade för varandra. Snarare är det så att olika saker kan användas och interagera mer eller mindre bra under olika förhållanden. Under idealförhållande kan det då uppstå en illusion om att två saker är skapta för varandra.

Vi tar exemplet gurkan. Gurkan är per allmän definition inte en kebabkåt deltagare med dålig klädsmak i Big Brother utan faktiskt en grönsak. Den är grön, tubformad och innehåller långt mer vatten än näring. Under idealförhållanden är gurkan en utmärkt salladsutfyllnad trots sitt låga näringsinnehåll. Är man dessutom lite flink med kniven kan gurkan bli en ganska bildskön skapelse. Man kan då lätt börja tro att gurkan är menad att bruka i salladssyfte. Låt oss se det hela från lite fler vinklar. Gurkan är genom sin kemiska sammansättning nämligen den enda grönsak som är omöjlig att spåra tillbaka till sitt ursprung. Om man vill röja någon ur vägen utan att lämna några som helst spår kan en nedfrusen gurka verka menad att användas som ett vapen. En nedfrusen gurka kan med sin rika vattenmängd lätt som en isglass formas till en projektil avsedd att avfyras med ett handeldvapen. Gurkan kommer då den är i frusen form och i rätt utgångshastighet vara dödlig och smälter sedan till oigenkännlighet. Det är allmänt känt att en gurka har ett större omfång än en morot. För någon som är kåt och är inne på sex med ätbara tillbehör kan gurkan kännas som ett lite stabilare och rejälare alternativ till andra penisformade näringsintag. I stundens hetta kan gurkan helt dedikerad till en penetrerande verksamhet. Gurkan känns alltså här placerad på jorden för att tillfredställa människans ljusskygga lustar.

Vad detta leder till är att vi enbart ljuger för oss själva om vi tror att livet handlar om att hitta den rätte. Det handlar helt enkelt om vilka inre och yttre omständigheter som råder. True story.

Jag firade min löning med att köra hämtmat till frukost. Väl inne på pizzerian fastnade jag för en av alla dessa tidningar med namn som består av olika konstellationer med orden ”Extra”, ”Bild”, ”Hänt”, ”Veckan” och ”Nu”. Denna sortens tidningar är fyllda, och då menar jag verkligen fyllda till bristningsgränsen, av bilder av skiftande kvalitet på allt från A- till Ö-kändisar. Vad jag först förvånas över är det intresse som verkar finnas kring dessa människor, det är ju helt fantastiskt att allmänheten förväntas bry sig till den milda grad att den vill se bilder på när man vänder ut och in på människors vardagsliv. Blöjbyten, underliga bikinibilder  och skeva fyllebilder finns det redan för många av.

Sen har vi kommentarerna till bilderna. Det är ju så pass pinsamt att jag borde sluta bruka det skrivna språket när jag ser vad det kan användas till. Med kärnkraften kom atombomben och med skriftspråket kom skvallerjournalistiken. Nej, ni får ursäkta, jag menade inte att använda ordet journalistik då världens journalister förmodligen skulle gråta blod och spy svavel om de såg att jag jämförde skrivelserna i skvallerblaskorna med deras yrkeskår. De få texter som finns handlar om hur nio kilo plus plötsligt gör ett skellett till människa tjock och vem som bär upp ett tygstycke á la tramsigt dyr designer bäst.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Förmodligen gör jag både och.

Over and out.

Efter en iakttagelse på gymmet ser jag ett litet mönster. De största och starkaste djuren på gymmet verkar samtliga tycka det är trevligt att ha en väldigt liten och väldigt blond partner med minimal kroppshydda och tajta rosa kläder. Denna partner måste ju bli fullkomligt uppäten och krossad vid en eventuell sexakt. Undrar om djuren kan jonglera med sin partner.

Själv är jag trött på att leva i värld av halvfabrikat i överflöd där den slanka modellen blir norm. Att det ens finns benämningar som ”lite större”, ”kurvig” och ”med former” antyder att det normativa tillståndet är utan former och utan underhudsfett. Det är inte i en sådan värld jag vill leva. Jag vill leva i en värld utan att folk ska dömas av sin fysiska form eller hur fit man är. Jag vill ha naturliga, mjuka och formiga härliga människor. Själv gymmar jag som en galning men vill såklart fortfarande ha lite hull utanpå musklerna. Det är då det är som finast.

Fiona i filmen Shrek som Ogre har en sund och fin kropp. Som människa ser det bara inte bra ut. Bra där. Fast gärna utan grön hud och trumpeter som öron.

Nu ska jag lägga mig och drömma och högt BMI och en bättre morgondag.

Over and out.

Jag har hittills varit ödmjuk nog att inte ha någon åsikt om Justin Bieber. Vilket är mycket storsint. Detta har till viss del ändrats.

Jag läste nyligen en artikel på Aftonbladet där Justin i en intervju säger att abort är mord och att abort i samband med en våldtäkt är fel. Om det har skett så är det guds vilja enligt honom.

Bortsett från att nämna helt uppenbara argument som handlar om förmågan till empati och sympati kan vi klart konstatera att det är sådana tankar som Justin har som ligger till grund för världens allmänna misär. Jag ska faktiskt inte beskylla Justin för hans uttalande. Han vet inte bättre. Han är uppenbarligen uppväxt i ett sjukt samhälle med sjuka människor med sjuka värderingar bebott av sjuka människor. Trots allt är han inte mer än en liten ovetande och uppenbart hjärntvättad skolpojke med allra högst en medelmåttig bildning.

Det tråkiga är i hela sagan är att han är väldigt söt, väldigt populär och därmed har får en automatisk pondus att komma till tals i våra mest populära medier. Sorgligt.

Over and out.

Varför stressar man upp för att hinna med sitt träningspass innan jobbet?
Är man masochist, genuint dum i huvudet eller bara lite träningsnarkoman?

Jag tror det är lite av varje. Eller så är det ett djupare yttryck för den värld vi lever i, en värld där vi ständigt ska prestera och leverera. Den som ligger kvar i sängen levererar tydligen inte. Blir måhända nästa upprorsrörelse att stänga in sig och göra ingenting ?
Men vänta, det har ju redan hänt. En hel generation gömmer sig bakom en datorskärm och skapar sig ett nytt alias.

Idag ska jag som alla andra dagar försöka leverera och lägga mig tillsammans med alla andra status-, karriär- och kärlekskåta unga drivna individer i livets omkörningsfil. Dessutom landar jag i huvudstaden i kväll. Kommer Stockholm leverera eller är det bara en hägring?

Over and out.

Metrohulken. Själva namnet är egentligen ganska dåligt. Vi kan dela upp det för att se hur dåligt det egentligen är.

Metro.
I detta fall syftande på metrosexuell. Eller syftande på vad som helst annat om ni så vill. Vi liver i ett fritt land även om tanken kanske inte alltid är så fri som man gärna tror. I vilket fall som helst är det rena dumheter att benämna en sexualitet efter ett beteende. Att någon av hankön skulle bry sig om mode, innegrejor och vårda sitt utseende får alltså en sexuell underton. Att någon av hankön på något vis skulle närma sig mitten av könsolikheter blir här också en sexuell handling i hela definitionsprocessen av vad man är som människa. Märkligt. Är vi inte alla bara människor och sexuella?

Hulken.
En ganska märklig seriefigur som har den fantastiska förmågan att bli arg. Det är ungefär lika fräckt som Dare Devil som är blind och har superförmågan att se. Också fräckt. Man skulle också se denna del av det usla namnet som en hyllning av hybris till min kroppshållning som är under uppgång. Det drar även lite paralleller till ämnet träningsnarkomani som jag kommer berör en hel del. En narkomani som med största sannolikhet sträcker sig tillbaka till saker som narcissism, ökade samhällsideal och Brad Pitts roll i Figh Club.

Min blogg kommer berör muskler, inredning, blommor, förvåning över populariteten som finns i fotboll, motorer och objektifiering.

Over and out.