Jag som sann miljökämpe skulle först och främst inte vilja kalla striden för en kamp för miljön. Det utelämnar en del av det som är viktigt för vår arts och moder naturs överlevnad. Jag skulle snarare vilja kalla det för hållbarhet, en kamp för hållbarhet, en hållbarhetskamp. Hållbar utveckling, hållbart samhälle, hållbart fucking allting.

Hållbarhet innebär i mina ögon följande:

”Hållbarhet är att aldrig förbruka mer av en resurs, produkt, en levande organism eller enerigkälla som inte kan eller hinner återhämta sig i ett plus minus nolltempo. Hållbarhet är att aldrig sträva efter utveckling för utvecklingens skull utan istället se till att anpassa sina liv efter den omgivning man befinner sig i. Hållbarhet är att inte förändra världen efter sina behov utan snarare anpassa sina behov till världen.”

Det här med hållbarhet är idag bara en ihålig diskussion byggd på tomma ord. Jag skulle vilja se det hela på ett pragmatiskt plan. Ibland lite väl pragmatiskt tycker min omgivning. Jag fastnade en gång i en debatt om överbefolkning som efter några öl i solnedgången spårade. Detta på grund av att jag ansåg att om vi människor inte hinner förgifta oss själva till döds kommer vi att krossa allt liv under överbefolkningens tyngd. Jag ansåg att en lösning på traven helt enkelt var att ta vara på de resurser som står att finna på denna planet. Varför ska vi skaffa egna barn när det finns mängder av svältande, krigsdrabbade och ledsna barn som behöver lite kärlek och omtanke. Om alla skulle adoptera vars 2,1 ungar (eller vilken siffra som nu gäller för västvärldens barngenomsnitt) istället för att föröka sig med sina gener skulle vi minskat befolkningsökningen och tröstat några sorgsna själar. Detta möttes självklart med motstånd, hat och flygande ölburkar (tomma sådana ska tilläggas). Jag undrar om ilskan kommer från att min logik inte går att slå hål på eller på det faktum att alla levande varelser egoistiskt bara strävar efter att sin egen avkomma ska fortleva. Som den princip som driver den nye lejonhanen till flockledare att slå ihjäl alla ungar som inte är hans egna. Detta är en ungefär lika känslig diskussion som när man nämner att det kanske inte är viktigt att alla ska ha tillgång till bil, senaste mobilen eller el 24/7. Som aggressionerna när man pratar om att ransonera moder jords resurser och som det ännu känsligare konstaterandet att om vi ska låta utsatta delar av världens standard att höjas måste vi sänka vår egen. Radikalt.

Vi brukar påstå oss själva vara en varelse som kan göra strategiska val och som förutse konsekvenserna av vårt handlande. Låt oss vi föreställa oss att hela världen är begränsad till en enda lägenhet med en begränsad mängd mat, vatten och värme. Då är det kanske inte så genomtänkt att pissa i dricksvattnet, börja längst in med att dumpa sitt skräp och sedan långsamt jobba sig utåt mot dörren eller låta ett fönster alltid stå öppet bara för att det ibland är skönt att känna vinden.

Jag längtar tills återvinningen blir en radikal ungdomsvåg som bara väller ut över världen, som typ när rockmusiken kom. Jag vill se galna ungdomar som väller omkring i stora horder, springandes och skrikandes för att återvinna allt de kommer över. Militanta återvinner ska ockupera gatorna, marschera i gamla återvunna kläder, äta återvunnen mat, leva i återvunna bostäder men sjunga nya sånger om nya idéer.