Flest eller mest vadfansomhelst när man dör vinner. Ett ordspråk som många av oss verkar leva efter idag. Men det är nog ganska mänskligt. Vi har ju i alla tider hävdat oss genom att samla på fräcka, ovanliga och dyra saker. Den enda skillnaden idag om från förr är att idag har en väsentligt större del av befolkningen möjlighet att samla på just fräcka, ovanliga och dyra saker. Självklart ska vi alla familjer ha minst vars en macbook av guld, vaktad av specialimporterade ninjakrokodiler och ovanpå detta äta pandafilé till kvällsmat klädda i kläder gjorda av minoriteters hud impregnerade med barntårar. Bara för att alla kan så ska alla. Har han det ska jag också ha det.

Lite samma tänk gäller vår skeva syn på energifördelning i samhället. Vi utgår från den vetenskapliga tesen att energi är beständig och bara kan omvandlas, inte försvinna. Utifrån detta måste vi alltså hushålla med vår energi om vi ska kunna bestå som djurart. Eller förändra vårt konsumtionsmönster. Idag pratar man om vart man ska hitta nya energikällor och hur man ska kunna utvinna mer energi ur våra resurser. Detta är som att torka sig innan man bajsat, som att skala bananen efter man ätit den, som att panta burken innan den är tom… ja ni förstår. Det är som att börja i fel ände helt enkelt. Vi måste istället se över vår energianvändning och dra ner på den istället. Om vi ständigt söker nya energikällor kommer vi också oundvikligen också konsumera mer. Bara för att vi kan. Måste städerna tävla med stjärnhimmeln på natten? Måste vi ha bilar? Måste vi tända och släcka lampor? Måste vi somna med tv:n på?

Vi har börjat bli bekväma och bekvämlighet kostar. Både pengar, naturresurser och människor. Vi har det bra för att andra har det dåligt.

Ni som inte håller med borde sätta er och lyssna ett par gånger till på låten Colours of the wind från Pocahontas.