Jag brukar inte kommentera nyheter som inte har av politisk eller samhällsnyttig karaktär. Så jävla pretentiös är jag. Men idag kan jag inte låta bli. Det handlar om en rullstolsbunden man som med någon typ av handeldvapen skjutit mot ett sällskap i Malmö och sedan flytt från platsen i rulllstol. En klassisk drive by med andra ord.

Alla ni som har något som helst intresse i actionfilm, har spelat GTA eller jobbar som kriminell vet att om man ska idka olaglig verksamhet är ett vettigt flyktfordon a och o. En motorcykel är både snabb och ger en vissa fördelar då den är smidigare än en bil, annars är en stulen och omlackerad kompaktare sportvariant med turbo också ett alternativ. Om jag skulle befinna mig i GTA-världen skulle nog rullstolen vara mitt sista flyktalternativ. Den har inte så många växlar, är inte särskilt snabb och det går inte heller riktigt att preja andra fordon av vägen med den. Detta visade sig snabbt när mannen lyckades ta sig 800 meter från platsen innan gripandet, en imponerande sträcka med tanke på omständigheterna men långt, långt ifrån tillräckligt. Jag tror till och med att inlines hade varit bättre som flyktfordon.

Här har ni artikeln från Sydsvenskan i sin helhet. Gör en bedömning själva.

http://www.sydsvenskan.se/malmo/article1564557/34-aring-nekar-till-mordforsok.html

Jag är en mycket pragmatisk varelse. Jag tror på enkelhet och genomförande snarare än teori och visioner. Man kan inte leva av kärlek. Kärlek gör dig inte mätt, kärlek betalar inte hyran och kärlek hindrar dig inte från att bli sjuk. Och inte alltför sällan gör den dig inte heller lycklig.

Dessutom är det inte någon som ännu lyckats definiera vad kärlek egentligen är. Mest är det väl ett opium för folket. Något som vi genom århundrade av populärkultur matats med. Vi ska finna kärlek och bli lyckliga. Men kärlek är som skuggteater. Det är mystiskt, det är lite märkligt och man förstår inte riktigt hur det går till. Men går man mot ljuset, till källan så ser man att det bara är kött, blod och ben, klätt i en mörk fasad. Och det är väl bara det som kärlek egentligen är?
Kött och blod i en vacker förpackning, som köttfärs med guldkant.

Jag har många gånger fallit offer för att mina känslor kastat mig in i något som inte varit nyttigt för mig. Nu ser jag på saker och ting med en viss vinkling. Jag tror på praktik för kärlek. Därför gjorde jag en lista på egenskaper som min potentiella partner ska inneha. Det är en ganska lång lista. Men jag inbillar mig att den är bra att gå efter. Det är enkelt att bara bocka av och se efter. Framför allt innehåller den attribut som min erfarenhet säger åt mig att undvika.

Jag är lite inne på samma spår när det gäller att skaffa barn. Inte att barnen ska ha vissa attribut utan snarare att vissa saker måste vara uppfyllda innan jag vill föröka mig. Jag vill att jag och min bättre hälft ska ha fasta jobb, fast bostad och fasta rumpor. Jag vill bygga min spelplan färdigt innan jag spelar. Kalla mig gärna feg men jag är mer en better to be safe than sorry-kille. Leker man med elden börjar man till slut lukta illa.

I motsats till vad jag skriver hörde jag en gång en kär vän till mig säga: ”Vi lever i en fucked up värld. Det enda du kan göra är att hitta någon som är lika fucked up som du.” Och visst ligger det väl en viss romantik i det?

Jag pratade med en kille på en fest för en tid sedan. Han var typiskt idiotmaterial. Han ansåg att det skulle kännas bra om hans kommande dotter skulle vara oskuld när hon gifte sig. Om hans son var det eller inte spelade ju såklart ingen roll.

Jag funderar på om jag ska stanna där och låta detta tala för sig själv men min ilska och irritation tvingar mina fingrar att surfa vidare över tangentbordet. På samma sätt vis som den mest konservativa delen det blå blocket består av människor som skulle skrattat då de sköt Bambis mamma och brände ner skogen anser jag att det är ovanstående tänkande som ligger bakom könsmässiga löneskillnader, kvinnlig omskärelse och förnedrande pornografi.

Jag pratar alltså om tanken om att placera sin bild av kvinnan i ett fack som säger saker som ömtålig, mjuk, fin, ren, undergiven och svårförstådd. Jag pratar om att man ser kvinnorna som något som behöver skyddas och som behöver hjälp. Min bror eller son får gärna supa och knulla. Men gör min syster eller dotter detta, då slår vi på stora trumman. Ge fan i att knulla min syster.

I samma veva kan vi diskutera det härligt vedertagna uttrycket ”stark kvinna”. Det är märkligt att man måste lägga till epitetet stark då man pratar om en kvinna som det går bra för medans man inte behöver några som helst tillägg om det är en man som åsyftas. Man måste alltså poängtera att just denna kvinna är stark, för att de andra inte är det, eller?

Ibland önskar jag vi kunde ha en kollektiv syn på att ifrågasätta och inte bara svälja och vara lydiga.

Jag och ett par av mina kära vänner bestämde oss att efter vår brutala pannkaksfrossa ta en liten promenad genom det soliga och lite höstiga Malmö. När vi nådde Gustav Adolfs torg möttes vi av en stor folksamling och en ännu större avspärrning som tog upp mer än halva torgets yta. På plats fanns en större mängd poliser och ett antal olika versioner av det tyngsta i fordonsväg som svensk polis kan uppbringa. Det var i två avseenden en mycket tuff dag för polisen.

Malmö FF skulle ta upp matchen mot Djurgården som avbröts i somras för på grund av några lobotomifall som inte lärt sig skilja på våld och sport. En match där risken för våldsamma bajshjärnor (alltså människor som verkar ha transplanterat sin hjärna mot en bajskorv) var överhängande. Samma dag skulle SDU ge sig ut och marschera på Malmös gator. Vid en första scenarioanblick kan man lätt säga att detta är en stor portion arbetsbelastning för våra stolta medmänniskor i uniform. Då det enligt min vetskap varit bestämt att SDU skulle marschera sedan väldigt lång tid tillbaka skulle jag vilja ge en tung känga och gärna festivalsmutsig till de som satte lördagens matchdatum. Inför kommande kalendarium rådgiver jag er att använda den intelligens som människan oftast är begåvad med.

Jag och mina vänner köpte oss en kaffe, ställde oss på den lugna sidan av torget och började betrakta skådespelet. Det var en varm höstdag och i solen var det riktigt trevligt. På andra sidan torget tornade sig en stor växande massa upp. Ljudet av politiska hockeyramsor bröt sorlet som hajfenor. Jag skymtade många unga och sammanbitet förväntansfulla ansikten, vissa med huvor, andra med masker och somliga med fejkade nervösa leenden. Jag föreställde mig att jag kunde känna den stigande spänningen genom mina hjärtslag. I takt med att fler och fler motdemonstranter anlände förstärktes polisen. Jag har aldrig sett så många poliser samtidigt i hela mitt liv. Det var hela artilleriet med förstärkta bussar, hästar, hundar, varenda jävla plikttroget däggdjur som kåren kunde rota fram. Jag såg min närvaro på platsen som ett personligt kvalitetsbevis på att mina skattepengar gör nytta. Att se polisen arbeta var som att betrakta en myrstacks effektivitet över tid. Som kolugna vallhundar separerade de demonstranterna från varandra och säkrade torget för demonstrationen. Då insåg jag mer än någonsin att jag verkligen gillar att betala skatt. När jag kan stå mitt i en motdemonstration och ändå känna mig tryggare än någonsin.

Vad sedan åsikter har med våld att göra, det kan man verkligen fråga sig. Att man har rätt och samlas för att motdemonstrera, det är demokrati. Att man har rätt att skrika ut sina åsikter, det är demokrati. Men så fort man höjer näven i ett slag, då slutar demokratin. En ung demonstrant blev nedbrottad av två poliser som tvingades sätta sig på honom. Svaret blev att några åskådare skrek något om övervåld och polisdiktatur. Men om sanningen ska fram, får man inte skylla sig själv om man ger sig på att testa på våldsamheter med poliser i närheten. Polisen har ju till uppgift att med tillfälligt våld stoppa annat våld. Vi har ju enligt lag gett polisen monopol på våld, när fan ska de ha lov att nyttja detta om inte då?

En demokrati bygger på tre enkla grundstenar. Frihet, ansvar och fred. Om något av dessa tre områden inskränks så är det inte längre en demokrati. Hur demokratiskt är det då att med våld försöka hindra andra från att demonstrera?

Det är fredagskväll och lugnet efter jobbveckan är bara en illusion. Det är lugnet före stormen. Musiken höjs snart. Ölen öppnas. Ikväll samlas tusentals hanar och honor vid de sociala vattenhål som vanligen benämns som klubbar. Här ska det supas och dansa parningsdans. Helst i kombination. Köttet lockar nästan lika hårt som alkoholen.

I slutändan är vi ju bara djur. Men djur som faktiskt belönats med både moral, sinne och reflexivt tänkande. I vissa fall vinner hjärnan över djuret. I de flesta gör den det inte.

Ute på klubben och på förfesten och på efterfesten brukar den för killarnas del inte göra det. Den brukar faktiskt inte göra det för killarnas del annars heller om sanningen ska fram. Det ser man framför allt när man ska gå och tömma sin stackars av alkoholens grepp trycka blåsa. Man får inte köra bil när man är full, man får inte hantera stora maskiner när man är full, man får inte hantera någon form av ballistiska material när man är full, man får ju typ inte ens cykla när man är full. Detta för att ens bedömnings- och koordinationsförmåga är kraftigt nedsatt. Har ni tjejer någonsin försökt pricka något med en halvslak lätt behårad vattenslang med dåligt tryck samtidigt som ni med salt i ögonen försöker balansera på en liten fotboll? Ni har förmodligen inte försökt det för att det är en jättedum idé. Ni kommer med största sannolikhet att missa.

Om vi återgår till urineringsfrågan kan man då fråga hur intelligent det är att ge sig på att kissa ståendes med promille i kroppen. Jag har sedan barnsben varit en sittkissare. Jag sitter alltid ner och kissar. Bortsett från när det finns pissoar tillgänglig, eller då jag är inne på en uppenbart redan urinbesudlad toalett. Jag ser mitt sittkissande som en insats för fred och välfärd. Jag tror att alla människor skulle må mycket bättre om de slapp uppleva urin på golv och toaring.

Så alla karlar där ute. Gå med i det ädla sittkissarkorståget. Sitt ner och töm er blåsa för allas bästa.

Idag lagade jag något som jag enbart kan beskrivas som awesome. En stenhård smakkombination som definitivt utan avbrott går rätt ut och lägger sig i biceps. Jag vill minnas att det finns ett avsnitt av Fem myror är fler än fyra elefanter där någon av programledarna får för sig att baka en tårta med allt som är gott. Tårtans innehåll blir tillslut mycket brokigt och innehåller typ allt mellan varmkorv och godis. Idag gjorde jag samma sak, fast bra.

Jag och en kär bekant hade på morgonen tagit en längre promenad i det härliga höstvädret och blev därefter lite hungriga. När denna djuriska känsla tog överhanden gick jag lös på Nettos hyllor och slet ner allt jag var sugen på i korgen för att sedan koka en gryta på detta. Nedan följer receptet på denna underbara skapelse som äger allt vad mat heter.

Awesomegryta (receptet är räknat på typ tio portioner för en normal varelse och tre portioner för en hårt gymmande)

Arlas Crème fraiche med vitlökssmak
Arlas Crème fraiche med paprika chilismak
En burk vitlöksklyftor med chilismak inlagda i olja
En burk svarta oliver
Ett paket keso
Fetaost
Bonjour med mögelostsmak
Två paket sojakorv
En jävligt stor gul lök
En burk med tomatsås med vitlökssmak
Ett paket svarta bönor

Börja med en stor gryta. Hacka löken och häll i med massor med tänkbara kryddor, massor med olivolja och ett halvt glas vatten. Låt puttra till löken är mjuk. Tryck i resten av ingredienserna. Låt puttra. Färdigt.

Detta serveras med ris, pasta eller vad man nu känner för. Det viktiga är att det blir så awesome som möjligt.

Åter igen samlades gänget för att utforska nya världar och leva det äventyrliga livet. För att spela rollspel alltså. Precis som när vuxna män gör saker tillsammans förfogas det mycket stora mängder snacks. I gänget har vi två gymfjollor. Alltså två grabbar som spenderar onödigt mycket tid på gymmet, som köper tajta kläder och automatisk poserar framför var blank yta de kommer över. Jag är en av dessa två.

Gymfjolla nummer ett och gymfjolla nummer två har under tidigare spelmöten klagat över hur tjocka de känt sig efter allt snacksande och funderade på att det kanske var läge att börja konsumera nyttiga snacks istället. Detta var en fin tanke som slutade i katastrof.

Gymfjolla nummer ett anlände tidigare än nummer två. Han hade då stolt med sig en påse svenska äpplen som ha tyckte skulle fungera som snacks. Detta möttes med samma skepsis som när vuxna ljuger för barn om att frukt är godis. Något senare landar gymfjolla nummer två. Han är exalterad. Dels för att äventyret snart ska börja och dels för att han har avsikt att introducera en ny typ av snacks i sitt eget och de andras liv. Ur sin påse plockar han glatt upp några burkar crème fraiche och dipmix. Grabbarna andas ut, äntligen ska lite riktiga snacks dyka upp till skillnad från förskolepedagogikens fruktstundsflashback som tidigare presenterats. När gymfjolla nummer två sedan med drar upp ett vitkålshuvud och exalterat presenterar detta som kvällens snacks brakar helvetet löst. Bokstavligt talat.

”Först kommer ni med jävla äpplen och nu ett jävla kålhuvud. Vart fan är de riktiga snacksen!?”

Trots denna skepsis var gymfjolla ett och två mycket nöjda med tilltugget. Något som alla var ännu mer nöjda med var själva spelandet som nådde sin kulm fram emot midnatt då allt var mörkt sånär som på en enstaka lampa, läskig musik strök längs väggarna och äventyret tätnade.

Spelkvällen medförde två saker för mig. Dels steg Gabriel ytterligare i aktning som spelledare, jag har aldrig sett på maken till insats i rollspelsvärlden. Och dels kommer jag nog aldrig gå tillbaka till klassiska snacks som chips, popcorn och ostbågar utan istället köra på grönsaksvarianten. För jag är lite coolare än de flesta andra.

Ja, det är sant. Jag har varit på Ullared, alltså Gekås. Det är en spännande plats i många bemärkelser. Det är en plats som jag på något vis automatiskt kopplar samman med finlandskryssningar och marknadsdagar i mindre svenska orter. I sommar besökte jag Skänningemarken, Sveriges största marknad. I bilen skojade vi om det på våra svenska marknader verkade finnas ett antal olika obligatoriska ingredienser. Några av dessa är foppatofflor, magväskor och dålig fysik. Den största favoriten var tröjorna med vargtryck. Dessa tröjor finns i många olika varianter och storlekar. Och verkar fortplanta sig som amöbor i marknadsmiljöer. Mycket spännande.

Men för att återgå till Gekås en stund. Ibland har Darwin mer rätt än andra tillfällen. Detta är ett sådant tillfälle. Väl där inne gäller djungels lag. Det är en djungel där alla djur trycker tonvis med kundvagn framför sig med både hög frenesi och hastighet. Det är fullkomligt livsfarligt att stå i vägen, även för en stor karl som mig. Jag hörde en tjej beskriva platsen som det enda stället i världen där man alltid står i vägen vart man än går. Det är ganska sant.

När serien Ullared gick på femman eller vilken kanal det nu var zappade man per automatik förbi några avsnitt. Det var på den tiden man hade sambo och det faktiskt var givande att sitta i soffan och zappa. Jag undrade då om alla dessa människor som medverkade i serien fått repliker eller om de verkligen är så pass euforiska kring den shopping som Gekås erbjuder. Det är klart det finns mycket att köpa, men det finns det ju överallt. Är det verkligen så skoj att fylla kundvagn efter kundvagn dagar i sträck?

Detta med stora outlets dit man dagligen skeppar buslaster med konsumenter är ju någon sorts spets av vårt samlarbeteende. Jag börjar känna mig lite tjatig i mitt sätt att se på min omgivning men jag finner det mesta störande, skevt och sjukt nuförtiden. Det är en märklig värld vi lever i när vi ska byta bort vår tid mot pengar som vi sedan byter bort mot en vara som motsvarar ett skapat behov.

Men dagen var trevlig och nu har jag fixat julklappar till alla som förtjänar.

Jag fick möjlighet att se Fast five (alltså numero fem i filmserien The Fast and the furious, filmserien som hoppar över det här med manus och satsar på tighta bilar, brudar och muskler) i förra veckan. Låt oss säga som så att jag haft bättre filmupplevelser.

Berörd filmserie påstås dra in mängder med kosing till produktionsbolag, regissör, skådespelare och alla andra tomtar som är inblandade i denna kaskad av perversa säljklyschor. Låt oss därför titta på olika tänkbara anledningar till detta kassaklirr. För det första har de dragit in på de kostnader som berör manusskrivande. Vilket såklart minskar budgeten något. Och som vi alla vet är en överhoppad utgift en inkomst. Vi måste också utgå från att människor är ganska simpla varelser med simpla behov. Många av dessa behov är dessutom skapade genom vårt gällande samhällsparadigm. Fast and the furious tillgodoser i alla fall tre av dessa skapade behov, det vill säga de tre tidigare nämnda tighta bilar, tighta brudar och tighta muskler. Mixa detta med lite meningslös action så ger du alla med tonårshjärnor lite lagom halvstånd.

Som min illa dolda bitterhet visar är jag ibland missnöjd med att vara människa när jag ser vad det är som säljer. När jag ser vad det är som vi väljer att lägga våra surt förvärvade slantar på. När jag ser vad vi väljer att lägga vår knappa tid i livet på. Jag hade i min drömvärld hellre sett att saker som genomtänkta dramer, själsutlämnande konststycken, utvecklande historier och allmännyttig vetenskap var det som sålde, men icke. Det är väl för jobbigt antar jag. För egentligen vill vi väl bara äga en snygg och snabb bil och vara tight. Det räcker tydligen för att klassas som framgångsrik.

I denna kontext skulle jag också vilja dra paralleller till en historia med mycket gamla anor. Nämligen den om kung Midas. Denna kung lär ha fått en önskan och denna önskan var att allt han rörde vid skulle bli till guld. I längden blev detta ganska jobbigt men det hör inte hit. Det finns i min mening två personer här i världen som har fått den motsatta förmågan, det vill säga att allt de rör vid blir till bajs. Dessa två är Snoop Dogg och Vin Diesel. Till The Fast and the furious nackdel kan det nämnas att Vin Diesel spelar i ett par av dessa. Hans roll består mest i att sitta bakom ratten på snabba bilar och stå och flexa samtidigt som han med så mörk och hård och manlig och tuff röst som möjligt levererar dåliga one-liners.

Är jag nöjd?

Nä.

Mitt älskade kollektiv har fått tillökning. Man skulle kunna tänka sig att sex personer i en lägenhet är nog, men inte för oss. Från och med helgen har vi ny inneboende som ska bo här fyra dagar i veckan och två marsvin som står och oinkar i hallen. Detta höjer mysfaktor hur många procent som helst, och som vi alla vet är hur mycket som helst minst tresiffrigt.

Jag stod en morgon och betraktade marsvinen i sin bur tär de tultade omkring och pep, åt och pep, och åt, och tultade. Vad de mest liknade var peruker med ben. Det verkade vara en ganska enkel tillvaro. Det verkade mest handla om att äta och bajsa. Jag ställde detta då i relation till mig själv. Vad skulle en sådan tillvaro ha för effekt på mig?

Jag föreställde mig att jag enbart skulle röra mig på en yta av ungefär 50 m2 och ha tillgång till obegränsat med mat men ett ganska begränsat utbud av aktiviteter, vilket då skulle medföra att jag mest skulle roa mig med att äta, bajsa och sova i olika ordning. Detta skulle förmodligen innebära att jag skulle självdö i otrevlig en kombination av fetma och övernäring. Jag tänker att näring är ju alltid näring och att marsvinen på något vis borde ha någon näringsintagsgräns. Eller kanske inte. Alla djur är ju awesome på sina egna vis, marsvin kanske har världens bästa ämnesomsättning.

Så varför dör inte marsvin av fetma?

Det finns ändlöst många epitet som man kan sätta framför en människa för att beskriva denne. Vissa är trevliga andra är otrevliga. Låt oss fokusera de trevliga först. Några benämningar som jag utan problem hade kunnat förlika mig med är exempelvis snygg, sexig, rolig, intelligent, rolig, världsvan, bildad, duktig, begåvad, hunkig, stilig och so on. Det finns dock en sak man aldrig får säga om en kille. Man får aldrig kalla honom snäll.

Att kalla en kille för snäll känns som att ta fram sin nödreserv med positiva saker att säga om någon. Det känns som om snäll egentligen betyder något i stil med: ”Han är inte snygg, sexig eller rolig. Han är inte extraordinärt begåvad inom något område. Han är inte i vägen på något sätt och vill ingen illa.”

Man hör ju sällan någon beskriva en partner som snäll. Fin, vacker, härlig måhända, omtänksam men aldrig snäll. Snäll blir någon slags benämning på en ganska harmlös karaktär som egentligen inte bidrar så mycket.

I unga år ville alla killar vara bad boys. Av en anledning. Man trodde att det enda tjejerna tände på var hårda, vältränade killar som sket i allt men ändå klarade sig på sin tuffa inställning. Killar som var svin men egentligen hade ett fint hjärta. Det var det man trodde och blev besviken när man såg ner på sig själv som den nörd man var.

Men nu jävlar. Nu är det andra tider och annat liv i luckan. Nu när vi kommit lite till åren och insett vad som är viktigt här i livet. Eller snarare att livet till mångt och mycket handlar om att skaffa sig en avkomma och få denna att överleva så bra som möjligt. Nu är bad boysen omoderna och tjejerna vill ha en stabil karl som kan bidra med trygghet och barnasinne. Äntligen kan vi mjukisar till familjefarsmaterial bli sexiga. Eller kanske inte sexiga, men vi lär väl i alla fall få ligga lite då detta är en förutsättning för att skaffa barn. Och något sympatiknull då och då för att hålla familjefriden igång. Och kanske lite petting på födelsedagen. Huvudsaken är att det nu är nördarnas tid att äntra sängkammaren. Men vad ni än gör, säg bara inte att han är snäll.

En värmebölja har träffat vårt fagra land och får oss att svettas som om det vore festival. Antingen så har vi bara haft tur med höstvädret eller så är undergången nära. I vilket fall som helst är det ju ganska trevligt så länge det varar.

I kombination med värmen har staden Jönköping fått besök av ett antal tiggare som huserar längs med huvudstråket. De sitter alla på ungefär samma sätt och har liknande jackor på sig så man kan dra slutsatsen att de på något sätt samverkar. När jag på väg hem traskade över Vindbron satt en tiggare på ena änden av bron med sin mugg. Han var skäggig och såg ganska sliten ut. Från andra änden hördes sprallig och glad musik från dragspel och trumpet. Där satt två filurer med ett öppet dragspelsfodral framför sig och basunerade ut sina toner. Här, tänkte jag, har vi två olika sätt att försöka nå samma mål. Det vill säga att samla på sig kontanter.

Detta är ett strålande exempel på vad en fri marknadsekonomi lockar fram hos människor. Kanske inte nödvändigtvis att människor måste tigga pengar för att överleva men att Darwins teori lätt blir praktik. Survival of the fittest för er som inte gått ur grundskolan alltså. Här såg jag ett mycket visuellt och konkret bevis på att det i dagens samhälle gäller att nischa sig för att håva in kulorna. Vi är ju trots allt fostrade sedan barnsben att vi alltid ska ha något tillbaka om vi ger något. Låt oss jämföra. Vem ger man helst sina mynt till? Till någon som bara sitter stilla med en mugg medans skägget växer eller två gubbar som levererar glad balkanmusik?

Kort sagt verkar det alltid handla om att vara lite mer awesome än sina grannar. Lite snabbare, lite bättre, lite gladare och lite coolare. Fri marknadsekonomi, här kommer jag. Nu ska jag vara lite fräckare än alla andra. Men bara lite.

Ett av mina signum är att jag kombinerar min snåla månadshandling med mitt motionerande. En gång i månaden plockar jag fram min stora vandringsryggsäck och traskar bort till Netto. Väl där fyller jag denna till bristningsgränsen och traskar sedan tillbaka. Vägen dit är ganska härlig. Vägen tillbaka är skitjobbig.

En gång i tiden var vi jägare som fick kämpa för att äta oss mätta genom att springa ifatt olika djur och sticka vassa föremål i dessa tills de avled. Det var tider det och man fick vara hård för att överleva. Idag sträcker sig vårt letande efter föda ner till frysdisken där maten inte längre springer iväg utan ligger istället snällt färdigförpackad i plast. För att komma lite närmare hela vårt ursprung där vi måste kämpa för födan har jag lagt på mig med min vana att vandra fram och tillbaka från butiken. Fram och tillbaka från Netto blir färdvägen per fot ungefär en mil, något som blir tyngre med en full ryggsäck.

Detta är kortfattat ett utmärkt vis att kombinera nytta med nytta. Eller motion med nytta. Eller ja, motionera lite i vardagen.

För övrigt:
Idag köpte jag en pilatesboll att använda istället för min kontorsstol på jobbet. Det ska bli spännande att se om denna övergödda studsboll kommer att ge den ökade stabilitet i rygg och mage som utlovas. Jag undrar om det skulle vara ok att släpa med bollen till alla olika möten jag går på för att effektivisera mitt sittande under dessa långa sammanträden. Det ska i så fall se hur ledamöterna i bolagsstyrelsen reagerar när jag kommer släpandes på min boll.

Jag har under större delen av mitt liv stundtals befunnit mig i rollspelandets förtrollade värld. Utan att ljuga är det rollspelandet som räddat mig från drogernas djupa träsk. Jag har alltid haft ett behov att fly verkligheten och mitt eskapistiska lynne ledde mig djupt in i fantasins värld där allt är möjligt. Här har min fantasi fått det utlopp den behöver för att inte sagga igen som ett gammalt akvarium.

Igår satt vi ett gäng och spelade Eon. Vi var ett gäng vetenskapsmän och stigfinnare som fått i uppdrag att leda en expedition från kungariket Soldarn. Vårt mål var en namnlös ö som nyligen upptäckts. Efter en lång färd över havet och genom stormar nådde vi slutligen vårt mål, en tropisk och mystiskt gäckande ö belägen två veckors seglats från närmaste land. Redan första natten gav olycksbådande omen i form av mardrömmar och dåliga magkänslor. Väl på ön blev det inte bättre. Mystiska läten och osynliga rovdjur spädde på vår ängslan. Ett högt tjut avbryter djungelns tystnad, ett dödstjut, kanske är det ett djur, men kanske också en kvinnas skrik. Gåshuden reser sig. De vana stigfinnarna tar täten med båge i hand och vi närmar oss sakta men bestämt ljudet…

…då stiger en kvinnlig bekant in i lägenheten och ser på oss alla. Vi sitter runt ett bord fyllt av pennor, block och formulär fullklottrade med siffror.
”Vad gör ni?”, säger hon. ”Det ser ut som om ni deklarerar…”

Jag har stött på många dumma människor under min relativt korta livstid. Detta har gjort mig lite bitter men jag lever, som den goda medmänniska jag är, fortfarande på hoppet. I toppskiktet av dumhet finner man de människor som lämnat sin biologiska mening bakom sig för att sukta efter de socialt konstruerade artefakter som följer med vår samhällsstruktur. Dessa artefakter kan vara saker som fräcka bilar, statusyrken och renrakade sexpartners.

Idag ska jag diskutera det senaste. Renrakade sexpartners. Låt mig först ta lite bakgrundshistoria för er som bland stereotyper, idoldyrkan och reklamfilmer glömt bort vad en människa egentligen är. En människa är ett landlevande däggdjur som till stora delar består av kol, kisel och vatten. Beståndsdelar som inte kostar många kronor på marknaden. Människan är ett dagaktivt nomaddjur som gärna lever i flock och vars livslängd i det fria varierar mellan 20 – 50 år. Vid stadsliv kan de nå upp till så pass höga åldrar som 100 år. Dieten varierar mellan både vegetariskt och icke-vegetariskt. Vad meningen med människans existens är råder det olika uppfattningar om men de vanligaste tre är följande; att leva efter en religions förutbestämda regler, att vara en god medborgare och lyckas med så mycket som möjligt och att fortplanta sig. Dessa kan sedan kombineras fritt.

På ett plan verkar ändå de flesta vara med om att fortplantningen är en vital del i människans existens, vilket då leder mig tillbaka till debatten kring renrakade sexpartners. Alla djur på vår planet gillar att knulla (alternativt föröka sig på sitt säregna vis) och verkar inte vara överdrivet kräsna över sin partners skick, inte hanarna i alla fall, och kanske om man bortser från pandor som verkar sjukt dryga när det kommer till fortplantning trots att de nästan är utdöda. Tar man mänskliga hanar däremot verkar kraven vara höga, något som är lite märkligt. Honorna ska tydligen, för att duga, vara trimmade som löphästar, vara utbildade make up-artister, alltid lukta parfym och ha armhålor och kön som är lena som barnrumpor. Vad som beskrivs här är inget djur. Det är en barbiedocka. Vart tog det djuriska vägen?

Jag hörde en kille prata om en tjej han träffat. Hon var skitsnygg, helt underbar och allt det där. Problemet var att hon rakade sig för sällan så han pallade inte med henne. Ibland blir man så stolt över att vara man.

Jag tror att denna strid mellan vårt psyke och vår biologiska bakgrund kommer leda oss i fördärvet, om den inte redan gjort det. Vi lever ju trots allt i en värld där unga flickor och pojkar går in i depressioner för att de inte passar in i den mall som våra förebilder lägger fram för oss. För att de är för tjocka, håriga, osexiga, äckliga, fula eller vad de nu kan vara. Där människor blir äcklade av sina egna och andras kroppar för att de inte stämmer överens med den bild som gäller just nu. Är det något som man ska bli äcklad över så är det ju vårt beteende.

Jag säger som sades redan i 1600- och 1700-talets litteratur, ”Tillbaka till naturen”. Jag vill tro att vi mår bäst om vi skulle låtas vara lite äckliga (läs mänskliga) och bara få leva, knulla och dö med alla våra underbara skavanker. Att det ska vara lite hårigt och lukta lite kön. Om jag inte misstar mig så ska vi ju bli upphetsade av dofter och könshormoner, något som vi idag gömmer bakom kemiska sköldar av parfym.

Jag säger ”Man ska vara glad för allt som växer”.

Jag brukar utgå från att människan är byggd för tre saker. Strid, jakt och överlevnad. Dessa tre syften ligger tätt sammanflätade men kan ju också fördelaktigt delas upp för att lättare hålla reda på våra mänskliga dimensioner. Låt oss ta strid för att exemplifiera, ett ämne som (även om det kanske låter lite märkligt vid en första läsning) ligger mig varmt om hjärtat.

Jag har under en stor del av mitt liv tränat olika kampsporter och skulle vilja jämföra detta utövande med den sortens lek som björn- eller lejonungar leker. De brottas, slåss och bits, inte på riktigt, men nästan, för att öva sig inför sitt kommande liv som vuxna djur då färdigheterna kan komma att behövas. Nu menar jag inte att jag löser mina konflikter genom att brottas men jag tror att vi har ett inbyggt behov av kamp som gärna tillfredsställs genom att exempelvis sparras utan att vilja slå ner varandra.

Jag är absolut ingen mästare men tillhör inte heller på långa vägar det nedersta skiktet av kampsportsutövare. Trots detta har jag ännu inte fått några fräcka ärr från träning eller strid. Jag må fortfarande vara något pubertal men är det inte rätt cool med ärrvävnad på rätt ställe? Det får ju en att se ut som en tuff överlevare som tagit smällar och ändå rest på sig. Som en honungsgrävling typ. Vet ni inte vad en honungsgrävling är så bör ni genast kolla upp detta och imponeras över världens i särklass hårdaste jävla djur.

Jag har en kär vän som har ett långt ärr över vänster bröst efter ett djupt knivhugg som nu i efterhand gör att han ser lite tuffare och lite mer världsvan ut. Jag erkänner mig lite avundsjuk. Han överlevde och mår bra. Det är ju när man överlever hemska saker som det är lite coolt. Hade han dött hade det ju varit sjukt tråkigt. Men vad är då fräckare som överlevnadsbevis än ett ärr?

Nu sitter jag här själv enbart med lite märken på smalbenen efter misslyckade hopp med skidor i parken och ojämna tänder efter att ha fått lite för många slag mot käken då vi tränat. Men livet är långt och lite ärrad ska man väl ändå få bli?

Livet är ju ändå inte till för att vara bekvämt. Det ska ju brännas lite också.

Mina kära vänner höll natten innan premiären för sista Harry potterfilmen ett Harry Pottermaraton. De började efter en för mig okänd kvalmatch i fotboll och blev färdiga cirka halv tre följande dag. Detta fick mig att ta upp en gammal fundering. En fundering kring hur trollkarlarnas värld egentligen fungerar.

Om vi ponerar att en trollkarl har precis samma attribut som en människa bortsett från att de har magisk förmåga så borde trollkarlsvärlden se lite annorlunda ut än vad den enligt Rowling gör. Vi vanliga Homo Sapiens har utan magi lyckats skapa saker som internet, Google, mobiltelefoner, e-mail, enorma hårddiskutrymme, kärnkraft, massiva maskiner och kemiska substanser som påverkar kroppen på de allra kreativaste vis. Om vi dessutom skulle kunna omforma vår verklighet genom att peka på den med en pinne och uttala några väl valda fraser borde vi ju för längesedan varit gudar. Men icke. Istället envisas trollkarla med att använda sig av ugglor för att skicka brev, anteckna med fjäderpenna och pergament och spara sina minnen i glaskulor, glaskulor som verkar så sönder bara man råkar peta till dom.

Vad jag menar är att trollkarlarna verkar ha stannat i utvecklingen kring tidigt 1900-tal. Detta är märkligt då det egentligen bara finns tre dokumenterade orsaker i den samhällsvetenskapliga forskningen som gör att utvecklingen avstannar. Nummer ett; diktatur, när en diktator tar makten kretsar alla beslut kring det styrande partiets vilja och mycket kreativitet och uppfinningsrikedom avstannar. Nummer två; religion, många religioner i världen är mycket ortodoxa i sin utformning vilket avstannar människors vilja att utforska världen. Nummer tre; slavar, det sägs ju att det gamla romerska riket hade varit ett teknoligiskt Utopia om inte de hade låtit slavar göra allt som maskiner annars skulle gjort. Det fanns förutsättningar och teknologi för att utveckla ångmaskiner tusen år tidigare men bekvämligheten med slavarna stod i vägen. Mig veterligen styrs inte trollkarlsamhället av en totalitär regim, de är inte troende och har inte slavar i större bemärkelse än husalferna.

Detta leder mig till min slutsats. Trollkarlar måste på något sätt vara efterblivna. I alla fall i Rowlings värld. Jag kan räkna upp tusen exempel på hur deras mänskliga natur i kombination med magi borde ha effektiviserat deras samhälle men detta skulle snabbt bli tröttsamt.

Jag vill inte höra några motargument om att Harry Potter bara är en saga och en berättelse för ungdomar och barn. Om inte annat bör detta göra det hela värre. Vi ska väl inte intala vår ungdom att utveckling är av ondo och att vi ska sträva bakåt?

Det sägs ju att modetrender kommer och går, precis som årstider ersätter de varandra. Ibland snabbare, ibland långsammare. Ibland ska det vara lager på lager, ibland avklätt, ibland fult och ibland snyggt.

Trots detta verkar det finnas plagg som aldrig igen kommer att se dagens ljus på en catwalk. Mammutpäls och ringbrynja är två exempel på sådana. En annan som jag verkligen saknar är manteln. Dessa ädla plagg verkar vara helt bortglömt av modehusen. Något som i min mening är otroligt sorgligt.

Manteln är ett mycket ädelt men samtidigt enkelt plagg som kan utstråla både makt, trygghet och mystik. Den har burits av stora kungar, av enkla vandringsmän och mystiska mystiker. Det är ett plagg som med sin enkelhet är genialiskt. Den är varm om vintern, skyddar mot blåst och regn och kan lätt delas med av om man står nära. Den kan användas för att dölja presenter och ser dramatisk ut i motvind. Är man tunn kan man med lite axelklaffar se större ut och vill man dölja sin kulmage under den går detta också utmärkt. Vill man göra en dramatisk entré eller sorti kommer manteln åter igen väl till pass. Vem kan glömma Batmans fräcka entréer då manteln hänger över honom som ett par demoniska vingar? Eller vem skulle inte vilja avsluta en hård förhandling genom att säga sitt sista ord, svepa manteln om sig och storma ut?

Jag tror även att manteln skulle ha en gynnsam effekt på folkhälsan. Eftersom manteln ser otroligt häftig ut i motvind eller när man går snabbt så att den fladdrar likt ett mäktigt segel av awesomeness bakom en tror jag att alla bärare av mantlar skulle göra sitt bästa för att alltid befinna sig under snabb förflyttning för att uppnå denna effekt. Alltså skulle folk gå längre, mer och snabbare och på så sätt bränna mer kalorier.

Jag tycker det är ett förbannat tjat om att ingen vågar vara sig själv och att om man alltid bara är sig själv så kommer alltig lösa sig jättefint. Och enhörningar kommer dansa, regnbågar tändas och kommer öppna ögonen för första gången. Allt till en vacker hymn. Var bara dig själv. Hitta dig själv. Ta reda på vem du är.

Jag finner detta ganska tröttsamt. För det första är man inte mer än ett flockdjur, det vill säga ett väsen som är byggt för att anpassa sig till andra och interagera med dessa på bästa tänkbara sätt. Så jag undrar för en sekund vad detta med att vara sig själv innebär. Är det att inte anpassa sig efter andra och leva som en oförstådd utstött varelse som tycker äter tistlar och virkar mössor av sitt eget könshår? Är det att aldrig lyssna eller göra som någon annan säger och sluta sina dagar som en svart och svår kulturkritiker med diabetes? Eller är det att alltid följa sin inre röst utan en tanke på konsekvenserna och typ spela vuvuzela på statsbegravningar, nafsa alla gamla tanter i örat, måla om din grannes katt osv.?

Varför ska allt vara så indie? Jag håller inte med. När alla andra ställer sig upp och säger; ”Jag vill vara annorlunda” vill jag säga; ”Jag vill vara som alla andra.”

Detta leder mig in på min andra tanke. Vad som är normativt är ju alltid kopplat till det rådande samhällsparadigmet. Jag undrar till exempel hur många som är sig själva när de jobbar över med ett magsår och låter ungarna vänta lite extra på dagis eller hur många som är sig själva när de säger nej till en livrädd familj som flyr ett krig. Skulle alla vara sig själva skulle allting falla på sin egen orimlighet.

Det här med kläder är väl egentligen ganska onaturligt. Vi föds ju trots allt ganska nakna. Ett gammalt men ganska bra argument. Att man bär kläder när det är kallt det kan väl fylla en viss funktion, framför allt vintertid. Det kan säkert också en fylla en funktion när det regnar också, även om huden är vattentät. På samma sätt som kevlar är bra när någon skjuter på en, för där är inte huden så tät längre. Arbetskläder kan väl också vara bra. Och typ våtdräkt också. Men föreställ er om nudisterna faktiskt skulle vara de som hade rätt och om kläder sågs som något onaturligt. Kanske skulle vi inte då vara lika ytliga och döma efter hur vi såg ut, kläder som en bedömningsfaktor skulle ju inte längre vara med i alla fall. Eller så skulle vårt kroppsfokus bli ännu större. Vem vet?

En lustig sak med nakenhet ju att det finns ett par olika läger med inställning till denna företeelse. Den största skillnaden verkar man dock hitta mellan män och kvinnor. Nej, inte så genuskorrekt men vafan, jag generaliserar för en gångs skull och det får man när man annars är så jävla korrekt och duktig som jag är. Män verkar ha en aldrig sinande lust att betrakta nakna damer, eller halvnakna damer, eller lättklädda damer, eller damer som under sina kläder är nakna. Det verkar vara något sorts medfött begär som någon sorts utväxt ur parningsbeteendet. Saknar en film eller serie ordentlig handling slänger man in ett par bröst, vill man sälja bilar kan man alltid posera med en tjej i hot pants och vill man på något sätt ha en mans uppmärksamhet är det bara att baka in en kombination av naken hud och små underkläder. Det lustiga i hela historien är att kvinnor inte alls verkar ha någon motsvarighet till detta. Alla tjejer jag varit avklädda tillsammans med har alla sagt att vi män alltid är snyggast i bara jeans, bara handduk, bara arbetsbyxor, i kostym, i uniform osv. Aldrig nakna. När vi klär av oss verkar vår sexighet försvinna. Jag har sett tjejer skratta då de kommer över erotiska bilder på män. Med viss rätt dock, en snutt, oavsett om den hänger eller står ser ganska märklig ut faktiskt. Så nästa gång jag finner mig själv i en sexuell situation med en kvinna ska jag tacka för att hon inte skrattar åt mig. Tackar för att jag slipper ha sex påklädd.