Om världen vore digital och livet vore ett datorspel tror jag att saker och ting hade varit åtminstone lite annorlunda. Jag tänker mig att din level, din class och din hälsa skulle sväva i mätarform ovanför ditt huvud, att alla skulle försöka optimera sitt liv för att samla så mycket xp som möjligt och att det skulle vara inflation på extraliv. Jag har mycket rollspelade i mitt bagage och är uppväxt med Drakar och Demoner och EON. Det svåra med att föreställa sig alternativa världar är att applicera den mänskliga mentaliteten på alla fantasifoster. Denna mentalitet är oftast mer nyanserad, mycket mer egoistisk och mycket märkligare än man kan föreställa sig. När du spelar ett spel kan du när som helst stänga av och gå därifrån, men föreställ dig att du inte kunde det. Dels skulle en vardag in game uppstå och dels skulle spelets system pressas till det yttersta då alla spelare samtidigt skulle leta kryphål och genvägar. Skulle fusk vara tillåtet eller skulle man bli avstängd?

Jag funderar över om livet inte skulle tas på större allvar i ett spel än vad vi gör i vår verklighet. I spelet finns det fyrkantiga och klara utstakade mål som kan uppfyllas och lätt följas upp. En drake hotar byn. Är draken död? Ja. Slut. Zombies äter upp våra kycklingar. Är de borta? Ja. Slut. Det skulle alltså vara lättare att se över vad man åstadkommit då man enkelt kan kolla sin logg och se vilka bedrifter man genomfört. Det skulle också vara lättare att veta exakt vart man har alla sina medmänniskor då alla skulle delas in efter åtta olika parametrar. Namn, Race, Class, Level, Karma, Stats, Skills och Genomförda uppdrag. Kanske övrigt också. Ett CV i spelvärlden skulle alltså förmodligen se ut något i stil med:

Namn: Drazin Dragkrog
Race: Kaninkentaur
Class: Ninjavikingpirat
Level: 15
Karma: Medelgod
Stats:
Styrka: 14   Smidighet: 16   Fysik: 12   Psyke: 11   Karisma: 11   Intelligens: 10
Skills:
Akrobatik: 18, Ninjakonster: 16, Bärsärkargång: 14, Sjöröveri: 13
Genomförda uppdrag: Röda spöket, Röda spökets återkomst, Yxan i ugnen, Grodnästet, Nötregnet, En fyrkantig historia, Robotmutanternas krig och Den förlorade hatten.
Övrigt: Specialförmågan att baka karatemuffins och förvandla level 6-fiender till yoghurt.

Vad som borde vara riktigt schysst med spelvärlden är att alla. Exakt alla. Har precis lika förutsättningar från starten. Rättvisare än den mest kommunistiska kommunismen. Alla börjar på level noll och får sedan jobba sig uppåt. I teorin i alla fall. Det är det som jag tycker är så vackert i många spel, mångfalden. Att man kan se ut hur som helst, ha vilket färg som helst, vara ett hopkok och eller avkomma av vilka djur och monstrum som helst och ändå tillåtas genomföra alla quests, samla loot och levela. Men precis som ormen viskade lockelser i paradiset skulle nog vardagen i spelet ändå skapa utanförskap och rasism. Kanske skulle till och med alla tomtar och troll drivs från städerna och leva som  andra klassens medborgare? Och bara vara jobbiga skogscritters under resten av existensen.

Fysikens lagar skulle inte vara bekanta med våra. Istället föra att bära saker i väskor eller sina fickor skulle man ju istället ha sitt inventory. Det intressanta med inventoryn är att hur mycket man än plockar på sig påverkar det inte ens rörlighet alls. Dessutom är det omöjligt att avgöra vad något bär på sig utan att döda vederbörande eller utan att dela inventory med vederbörande. Smugglarna kommer förmodligen få en rejäl renässans då det är omöjligt att visitera någon utan att ha ihjäl den misstänkte. Så antingen skulle det bli mycket knark inne i länderna eller många döda vid gränserna. Då kanske vederbörande tullverk skulle bli skyldig många extraliv om någon visade sig vara oskyldig.

Saving points. Skulle det vara vettigt?
Låt säga att det finns ett antal saving points utsatta på slumpmässiga platser i världen där man kan spara sitt liv som det är just nu. Detta lär både vara en välsignelse och förbannelse. Har man gjort ett ödesmisstag kan man alltid ångra det men samtidigt förlora allt man fått på vägen sedan man sparade senast. Detta i kombination med att alla andra också har denna möjlighet gör ju att man kan börja om sina livserfarenheter tills man kan dom i ryggmärgen. Perfektionen kommer förmodligen utarma allt vad känslor, chanser och risker heter i och med att man alltid kan släppa och börja om. Alla kommer bli bäst på nästan allt.

Hur skulle det vara med fattigdom då. I de flesta spel finns det alltid några utplacerade fattigjon. Det vill säga tiggare, tjuvar och annat löst folk som inte ha några pengar, mat eller dylikt. I den världen jag ser framför mig är dess fattigjon inget annat än utplacerad rekvisita. Att tjäna pengar i ett spel är inte särskilt svårt. Framför allt inte med tanke på att alla handelsmän verkar vara förmögna att betala ut oändliga pengar för allt man kan tänkas plocka till sig. Det är bara att gå ut till skogen där olika djur och monster autogenereras, slå ihjäl dom och plocka på sig skinn, ben eller vad det nu är som de lämnar efter sig och sedan sälja detta till valfri marknad. Därför skulle nog skogarna vara fullkomligt belamrade med lata lyckosökare. Frågan är ju bara vad man skulle ha pengar till om man ändå inte behöver äta? Skulle man lägga dom på fräck utrustning eller fräcka följeslagare?

Jag ser två olika problem beroende på om det skulle finnas någon maximal level eller ej. Utan maxial level kommer allas liv tappa mening är alla skills och full level är uppnådd. Skulle det inte finnas någon maximal level skulle världen förmodligen till slut kollapsa över att alla invånare bli för mäktiga för att hantera. Då digitala karaktärer inte dör av ålder kan ju teoretiskt sett en karaktär med level en miljard göra spagetti av hela världen med sin matlagninsskill på hundratusen poäng. Typiskt dumt scenario.

Det kanske är tur att vi inte är digitala varelser trots allt.