Idioti eller yttrandefrihet?

Jag och ett par av mina kära vänner bestämde oss att efter vår brutala pannkaksfrossa ta en liten promenad genom det soliga och lite höstiga Malmö. När vi nådde Gustav Adolfs torg möttes vi av en stor folksamling och en ännu större avspärrning som tog upp mer än halva torgets yta. På plats fanns en större mängd poliser och ett antal olika versioner av det tyngsta i fordonsväg som svensk polis kan uppbringa. Det var i två avseenden en mycket tuff dag för polisen.

 

Malmö FF skulle ta upp matchen mot Djurgården som avbröts i somras för på grund av några lobotomifall som inte lärt sig skilja på våld och sport. En match där risken för våldsamma bajshjärnor (alltså människor som verkar ha transplanterat sin hjärna mot en bajskorv) var överhängande. Samma dag skulle SDU ge sig ut och marschera på Malmös gator. Vid en första scenarioanblick kan man lätt säga att detta är en stor portion arbetsbelastning för våra stolta medmänniskor i uniform. Då det enligt min vetskap varit bestämt att SDU skulle marschera sedan väldigt lång tid tillbaka skulle jag vilja ge en tung känga och gärna festivalsmutsig till de som satte lördagens matchdatum. Inför kommande kalendarium rådgiver jag er att använda den intelligens som människan oftast är begåvad med.

 

Jag och mina vänner köpte oss en kaffe, ställde oss på den lugna sidan av torget och började betrakta skådespelet. Det var en varm höstdag och i solen var det riktigt trevligt. På andra sidan torget tornade sig en stor växande massa upp. Ljudet av politiska hockeyramsor bröt sorlet som hajfenor. Jag skymtade många unga och sammanbitet förväntansfulla ansikten, vissa med huvor, andra med masker och somliga med fejkade nervösa leenden. Jag föreställde mig att jag kunde känna den stigande spänningen genom mina hjärtslag. I takt med att fler och fler motdemonstranter anlände förstärktes polisen. Jag har aldrig sett så många poliser samtidigt i hela mitt liv. Det var hela artilleriet med förstärkta bussar, hästar, hundar, varenda jävla plikttroget däggdjur som kåren kunde rota fram. Jag såg min närvaro på platsen som ett personligt kvalitetsbevis på att mina skattepengar gör nytta. Att se polisen arbeta var som att betrakta en myrstacks effektivitet över tid. Som kolugna vallhundar separerade de demonstranterna från varandra och säkrade torget för demonstrationen. Då insåg jag mer än någonsin att jag verkligen gillar att betala skatt. När jag kan stå mitt i en motdemonstration och ändå känna mig tryggare än någonsin.

 

Vad sedan åsikter har med våld att göra, det kan man verkligen fråga sig. Att man har rätt och samlas för att motdemonstrera, det är demokrati. Att man har rätt att skrika ut sina åsikter, det är demokrati. Men så fort man höjer näven i ett slag, då slutar demokratin. En ung demonstrant blev nedbrottad av två poliser som tvingades sätta sig på honom. Svaret blev att några åskådare skrek något om övervåld och polisdiktatur. Men om sanningen ska fram, får man inte skylla sig själv om man ger sig på att testa på våldsamheter med poliser i närheten. Polisen har ju till uppgift att med tillfälligt våld stoppa annat våld. Vi har ju enligt lag gett polisen monopol på våld, när fan ska de ha lov att nyttja detta om inte då?

 

En demokrati bygger på tre enkla grundstenar. Frihet, ansvar och fred. Om något av dessa tre områden inskränks så är det inte längre en demokrati. Hur demokratiskt är det då att med våld försöka hindra andra från att demonstrera?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0