Jag har stött på många dumma människor under min relativt korta livstid. Detta har gjort mig lite bitter men jag lever, som den goda medmänniska jag är, fortfarande på hoppet. I toppskiktet av dumhet finner man de människor som lämnat sin biologiska mening bakom sig för att sukta efter de socialt konstruerade artefakter som följer med vår samhällsstruktur. Dessa artefakter kan vara saker som fräcka bilar, statusyrken och renrakade sexpartners.

Idag ska jag diskutera det senaste. Renrakade sexpartners. Låt mig först ta lite bakgrundshistoria för er som bland stereotyper, idoldyrkan och reklamfilmer glömt bort vad en människa egentligen är. En människa är ett landlevande däggdjur som till stora delar består av kol, kisel och vatten. Beståndsdelar som inte kostar många kronor på marknaden. Människan är ett dagaktivt nomaddjur som gärna lever i flock och vars livslängd i det fria varierar mellan 20 – 50 år. Vid stadsliv kan de nå upp till så pass höga åldrar som 100 år. Dieten varierar mellan både vegetariskt och icke-vegetariskt. Vad meningen med människans existens är råder det olika uppfattningar om men de vanligaste tre är följande; att leva efter en religions förutbestämda regler, att vara en god medborgare och lyckas med så mycket som möjligt och att fortplanta sig. Dessa kan sedan kombineras fritt.

På ett plan verkar ändå de flesta vara med om att fortplantningen är en vital del i människans existens, vilket då leder mig tillbaka till debatten kring renrakade sexpartners. Alla djur på vår planet gillar att knulla (alternativt föröka sig på sitt säregna vis) och verkar inte vara överdrivet kräsna över sin partners skick, inte hanarna i alla fall, och kanske om man bortser från pandor som verkar sjukt dryga när det kommer till fortplantning trots att de nästan är utdöda. Tar man mänskliga hanar däremot verkar kraven vara höga, något som är lite märkligt. Honorna ska tydligen, för att duga, vara trimmade som löphästar, vara utbildade make up-artister, alltid lukta parfym och ha armhålor och kön som är lena som barnrumpor. Vad som beskrivs här är inget djur. Det är en barbiedocka. Vart tog det djuriska vägen?

Jag hörde en kille prata om en tjej han träffat. Hon var skitsnygg, helt underbar och allt det där. Problemet var att hon rakade sig för sällan så han pallade inte med henne. Ibland blir man så stolt över att vara man.

Jag tror att denna strid mellan vårt psyke och vår biologiska bakgrund kommer leda oss i fördärvet, om den inte redan gjort det. Vi lever ju trots allt i en värld där unga flickor och pojkar går in i depressioner för att de inte passar in i den mall som våra förebilder lägger fram för oss. För att de är för tjocka, håriga, osexiga, äckliga, fula eller vad de nu kan vara. Där människor blir äcklade av sina egna och andras kroppar för att de inte stämmer överens med den bild som gäller just nu. Är det något som man ska bli äcklad över så är det ju vårt beteende.

Jag säger som sades redan i 1600- och 1700-talets litteratur, ”Tillbaka till naturen”. Jag vill tro att vi mår bäst om vi skulle låtas vara lite äckliga (läs mänskliga) och bara få leva, knulla och dö med alla våra underbara skavanker. Att det ska vara lite hårigt och lukta lite kön. Om jag inte misstar mig så ska vi ju bli upphetsade av dofter och könshormoner, något som vi idag gömmer bakom kemiska sköldar av parfym.

Jag säger ”Man ska vara glad för allt som växer”.