Jag har under större delen av mitt liv stundtals befunnit mig i rollspelandets förtrollade värld. Utan att ljuga är det rollspelandet som räddat mig från drogernas djupa träsk. Jag har alltid haft ett behov att fly verkligheten och mitt eskapistiska lynne ledde mig djupt in i fantasins värld där allt är möjligt. Här har min fantasi fått det utlopp den behöver för att inte sagga igen som ett gammalt akvarium.

Igår satt vi ett gäng och spelade Eon. Vi var ett gäng vetenskapsmän och stigfinnare som fått i uppdrag att leda en expedition från kungariket Soldarn. Vårt mål var en namnlös ö som nyligen upptäckts. Efter en lång färd över havet och genom stormar nådde vi slutligen vårt mål, en tropisk och mystiskt gäckande ö belägen två veckors seglats från närmaste land. Redan första natten gav olycksbådande omen i form av mardrömmar och dåliga magkänslor. Väl på ön blev det inte bättre. Mystiska läten och osynliga rovdjur spädde på vår ängslan. Ett högt tjut avbryter djungelns tystnad, ett dödstjut, kanske är det ett djur, men kanske också en kvinnas skrik. Gåshuden reser sig. De vana stigfinnarna tar täten med båge i hand och vi närmar oss sakta men bestämt ljudet…

…då stiger en kvinnlig bekant in i lägenheten och ser på oss alla. Vi sitter runt ett bord fyllt av pennor, block och formulär fullklottrade med siffror.
”Vad gör ni?”, säger hon. ”Det ser ut som om ni deklarerar…”