Jag brukar utgå från att människan är byggd för tre saker. Strid, jakt och överlevnad. Dessa tre syften ligger tätt sammanflätade men kan ju också fördelaktigt delas upp för att lättare hålla reda på våra mänskliga dimensioner. Låt oss ta strid för att exemplifiera, ett ämne som (även om det kanske låter lite märkligt vid en första läsning) ligger mig varmt om hjärtat.

Jag har under en stor del av mitt liv tränat olika kampsporter och skulle vilja jämföra detta utövande med den sortens lek som björn- eller lejonungar leker. De brottas, slåss och bits, inte på riktigt, men nästan, för att öva sig inför sitt kommande liv som vuxna djur då färdigheterna kan komma att behövas. Nu menar jag inte att jag löser mina konflikter genom att brottas men jag tror att vi har ett inbyggt behov av kamp som gärna tillfredsställs genom att exempelvis sparras utan att vilja slå ner varandra.

Jag är absolut ingen mästare men tillhör inte heller på långa vägar det nedersta skiktet av kampsportsutövare. Trots detta har jag ännu inte fått några fräcka ärr från träning eller strid. Jag må fortfarande vara något pubertal men är det inte rätt cool med ärrvävnad på rätt ställe? Det får ju en att se ut som en tuff överlevare som tagit smällar och ändå rest på sig. Som en honungsgrävling typ. Vet ni inte vad en honungsgrävling är så bör ni genast kolla upp detta och imponeras över världens i särklass hårdaste jävla djur.

Jag har en kär vän som har ett långt ärr över vänster bröst efter ett djupt knivhugg som nu i efterhand gör att han ser lite tuffare och lite mer världsvan ut. Jag erkänner mig lite avundsjuk. Han överlevde och mår bra. Det är ju när man överlever hemska saker som det är lite coolt. Hade han dött hade det ju varit sjukt tråkigt. Men vad är då fräckare som överlevnadsbevis än ett ärr?

Nu sitter jag här själv enbart med lite märken på smalbenen efter misslyckade hopp med skidor i parken och ojämna tänder efter att ha fått lite för många slag mot käken då vi tränat. Men livet är långt och lite ärrad ska man väl ändå få bli?

Livet är ju ändå inte till för att vara bekvämt. Det ska ju brännas lite också.