Jag tycker det är ett förbannat tjat om att ingen vågar vara sig själv och att om man alltid bara är sig själv så kommer alltig lösa sig jättefint. Och enhörningar kommer dansa, regnbågar tändas och kommer öppna ögonen för första gången. Allt till en vacker hymn. Var bara dig själv. Hitta dig själv. Ta reda på vem du är.

Jag finner detta ganska tröttsamt. För det första är man inte mer än ett flockdjur, det vill säga ett väsen som är byggt för att anpassa sig till andra och interagera med dessa på bästa tänkbara sätt. Så jag undrar för en sekund vad detta med att vara sig själv innebär. Är det att inte anpassa sig efter andra och leva som en oförstådd utstött varelse som tycker äter tistlar och virkar mössor av sitt eget könshår? Är det att aldrig lyssna eller göra som någon annan säger och sluta sina dagar som en svart och svår kulturkritiker med diabetes? Eller är det att alltid följa sin inre röst utan en tanke på konsekvenserna och typ spela vuvuzela på statsbegravningar, nafsa alla gamla tanter i örat, måla om din grannes katt osv.?

Varför ska allt vara så indie? Jag håller inte med. När alla andra ställer sig upp och säger; ”Jag vill vara annorlunda” vill jag säga; ”Jag vill vara som alla andra.”

Detta leder mig in på min andra tanke. Vad som är normativt är ju alltid kopplat till det rådande samhällsparadigmet. Jag undrar till exempel hur många som är sig själva när de jobbar över med ett magsår och låter ungarna vänta lite extra på dagis eller hur många som är sig själva när de säger nej till en livrädd familj som flyr ett krig. Skulle alla vara sig själva skulle allting falla på sin egen orimlighet.