Livets mening 1
Jag diskuterade livets mening och universums oundvikliga expansion och tillika upplösande. Eller inte riktigt upplösande då ingenting enligt våra naturlagar per definition försvinner men om allting är tillräckligt långt ifrån vartannat så blir det ju ungefär samma effekt. Samma effekt som ett upplösande alltså. Typ.
När jag pallade mig iväg till gymmet före jobbet igår morse insåg jag snabbt vad livets mening var. Med fyra olika ekipage bestående av tygpåse, träningsväska, datorväska och en tygpåse till morrade jag för mig själv som så många gånger förr att livet enbart verkar handla om att bära saker från punkt A till punkt B och sedan tillbaka igen. Är dagen riktigt jävlig ska man förbi punkt C och den jävla anhalten punkt D också.
Det blir nog värre när man på valfritt sätt sedan införskaffar ungar. Först ska man bära ungarna, vissa gör det i magen, sen ska man bära ungarnas saker, sen ska man efter några års uppehåll av att bära ungarnas ekonomi bära ut ungarnas saker när de flyger hemifrån.
Men träningen gick bra. Dock ligger min självdestruktivitet och samhällsidealet bakom mig på en lite kärra och skriker glåpord på grund av att jag kommer leva på pizza hela veckan. Å andra sidan skadar det inte med lite nytt underhudsfett nu när Kung Bore verkar ha drabbats av galna kosjukan och inte längre är vid sina sinnes fulla bruk.
Over and out.
Haha! Livets mening är i sanning att bära saker. :) Frågan är då, om dina väskor är tillräckligt långt ifrån varandra, existerar själva bärandet fortfarande i praktike?