Att vara bakfull i goda vänners sällskap är något av det bästa som finns. Att ligga i en varm och lite lätt ohygienisk men ändock kärleksfull hög av tio män är en mycket vacker känsla. Att dessutom trycka i sig pizza och glass i denna hög bara ökar upplevelsen några nivåer. Sjunde himmeln ligger redan långt bakom oss.

Och förfesten började igen. Som den sig bör. Då resten av gänget ville ut på klubbscenen igen hade jag fått äran att bli inbjuden till en mycket speciell och säregen fest i Sovjets och Stalins ära. Detta var ett tillfälle att jag inte kunde missa. Det skulle ju till och med finnas en vodkabuffé. Utan att på något vis göra ett politiskt ställningstagande har jag Sovjet alltid fascinerat mig. Det finns en sorts odödlig närmast mytisk tung mekanisk mystik över den forna jätten i öst. Jag tänker på röd, dramatiska militära uppvisningar, segrar skrivna med blod, tunga maskiner på frammarsch, oändliga fabriksanläggningar och en jävligt pampig nationalsång. Jag vet, det är ganska stereotypt, men fortfarande förbannat coolt.

Själva festen ägde rum i en liten mysig studentlya, på låt säga, 40 kvadrat kanske. I sann och äkta solidaritetsanda verkade alla vara bjudna och mysighetsfaktorn steg för varje person som gjorde kvadratmetrarna trängre. Lägenheten var dagen till ära smyckad med röda stjärnor, ackompanjerade av hackan och skäran samt mången bilder av självaste pappa Stalin. Som kronan på skapelsen hade också festens deltagare anammat denna gamla ryska bit kultur. Med sin egen twist såklart. Extra plus för officersmössor, latex, piskor, korsetter, läderkjolar och uniformer. Ganska stort plus. Det är precis sådant vi gillar men ser alltför sällan.

Utöver detta bjöd tillsällningar på mycket vodka och vackra socialistiska sånger. Jag kände mig tyvärr lite naken utan päls och militärisk huvudbonad i det annars så vackra sällskapet. Men nästa gång kommer jag vara redo med en arsenal som kommer göra spetsnaz avundsjuka.