I helgen fylldes en minibuss med sju grabbar och många kilo muskler. Resan började i Skåne och landade i Stockholm. Detta var starten på en mycket lovande helg.

Helgen bjöd på mycket av livets goda. Framför allt gott sällskap. I vanlig ordning gjorde jag också ett par iakttagelser i huvudstaden. Det är en intressant stad det där.

Låt oss börja i en ände, bara för att ha en ände att börja i. Taxiresor. Börskraschen, guldruschen eller oljekrisen är ju ingenting i jämförelse. Satan i gatan vad dyrt det är att åka taxi. Det motsvarar åktiden i guld. Att betala 550 riksdaler för enkel resa in till stan är inte vad jag kallar livskvalitet. Trots denna hutlösa våldtäkt på våra plånböcker hörde jag av en bekant att vissa taxibolag ska erbjuda rabatt för kunder som åker hem själv på kvällen. Detta är en ganska lustig idé. Är det något sorts sympatitänk för att personen i fråga inte lyckades uppbåda ett hemsläp för kvällen? En kompensation för uteblivet sex?

På tal om priser så kan vi gå vidare enligt kostnadslinjen och diskutera inträdespriser. Vi blev ivägdragna till något sorts vattenhål vid namn Ambasadeur. Här fick man betala en avgift på 180 riksdaler för att träda in. I praktiken alltså betala 180 kronor för att få tillgång till ett utrymme att dansa på och få lov att köpa alkohol i en bar till överpris. Tanken att det skulle vara mindre förnedrande att bli pissad i ansiktet slog mig. Men vi brände i alla fall lite kalorier på dansgolvet.

Vi har även en ganska lustig inställning från vaktkåren i vår svenska konungastad. Jag med sällskap stod i kön till Ambasadeur, så som man brukar om man vill komma in till ett uteställe. När vi når slutet av kön, närmast entrén möter vakten oss och frågar: ”Kan jag hjälpa er?” jag svarar per automatik: ”Ja, vi vill in.”
När jag sedan tänkte på det var det en ganska märklig fråga att ställa. Vilket svar hade han förväntat sig?
”Ja, vi står här för att vi är sugna på varmkorv. Extra bostongurka.”
”Nej, faktiskt inte. Vi står här för att vi tycker det är givande och karaktärsutvecklande att köa.”
”Nej, jag kände att min rock matchade husväggen så jag ställde mig här.”

När vi hade krigat färdigt inne på dansgolvet och betraktat den härliga meningen med VIP-rum där man kommer in bara man visar lite pondus var det dags att för lite bukfylla i motsats till den vanliga fyllan. Valet landade på allas vårt älskade McDonalds. Här blev jag för första gången som vegetarian introducerad till den västerländska delen av snabbmatssektorn. All hämtmat har tidigare bara varit falafel i olika konstellationer, men nu var det dags att se efter vad farbror Sam kunde uppbringa. Ett allmänt känt faktum är att donken är självaste kriget helgkvällar. Som om alla Woodstocks deltagare skulle vara frontsoldater med posttraumatisk stress och pressas in på en yta av trettio kvadratmeter. När jag väl kommer fram till disken vill jag beställa en vegetarisk hamburgare. Detta går inget vidare. Jag upprepar mig åtta gånger och killen envisas med att ge samma svar varje gång. ”En vanlig hamburgare?”
”NEJ!”
Till sist återstår enbart engelskan och jag lyckas förklara på internationellt gångbart maner att jag vill ha en vegetarisk hamburgare.
”No meat?”
”Yes! NO MEAT!”
Tre stycken. Det hela slutar med att jag blir serverad tre par bröd med ketchup, senap och lök. Killen måste varit helt efterbliven. En lätt dresserad krukväxt hade presterat bättre än honom.

En annan intressant sak med storstäder som Stockholm är lokaltrafiken. Jag har alltid problem med att förstå hur man vid en första anblick, och vid en andra, och tredje och fjärde för den delen också, ska kunna ta del av denna service. Det är mest bara en salig röra av bussar, pendeltåg, tunnelbanor, gångbroar, järnvägsbanor och vägval. Att vi inte flertalet gånger gick vilse och blev ätna av pygmékannibaler är bara ett rent och skärt mirakel. Jag undrar hur man skulle klarat sig om man inte kan svenska eller engelska…